På nära håll är motiven i Annika Ekdahls tremetersvävar grovkorniga och oskarpa. Man ser hur tråd har lagts på tråd och hantverkskunnandet bakom behöver ingen betvivla. Men gobelänger behöver betraktas på distans för att komma till sin rätt, betonar hon, då klarnar skärpan. Själv brukar Annika Ekdahl granska sina vävar genom en bakochframvänd kikare för att redan hemma i Kyrkhult få en aning om hur de kommer att se ut på en utställningsvägg, på håll.
Egentligen lossnade det för sex sju år sedan när en kollega frågade vad hon skulle göra om allt vore möjligt. Hon svarade uppriktigt:
- Gobelänger. Inget smålagom. Myllrande, överdådiga, berättande, barockinspirerade och vackra.
Sedan började hon göra just det, och upplevde plötsligt att hon hittat rätt, vävde dag och natt. Blandningen av nutid och medeltidsinspirerad dåtid, säker vävteknik och måleriska effekter är ovanlig, i synnerhet här i landet, i dag. Dessutom tar arbetet tid. För Annika Ekdahl tar det ett år på heltid att fullfölja en väv.
- Men jag är helt förtrollad av tekniken, konstaterar hon , uppkrupen i en vinröd sammetsfåtölj hemma i Kyrkhult.
Huset är ursprungligen en prästgård med anor från 1800-talet. Det är utbyggt i omgångar med vinklar och vrår, fullt av saker.
- Vissa säger att jag gör kitsch och jag är väldigt intresserad av kitsch. Jag tycker om föremål som representerar den lyckligt ovetande människans lust att pynta sin omgivning. Jag tror att vi behöver det dekorativa.
Men det är inte pynt man i första hand tänker på framför vävarna, snarare på medeltida tapeter och prakt. På teknik, handaskicklighet och värme från ylle. På detaljrikt avbildade gestalter. Det är mycket rött, mycket guld.
- Vissa upplever ett långt arv som en belastning, men för mig är det en rikedom att ha kolleger som har levt för hundratals år sedan. Jag vill inte vara en isolerad planet. När jag var på Metropolitanmuseet nyligen stod jag jättenära en gobeläng från 1700-talet och resonerade teknik med upphovsmannen.
Hennes motivval har emellertid inget med tidigare århundraden att göra, hittills har hon plockat från sin omvärld. Runt ett bord i väven "Barockfesten" sitter familjen, både de som lever och de som är döda. Perspektiven är lite hipp som happ. I "Parkteatern" har vänkretsen vävts in, som för att hållas kvar.
- Gobelängerna är besvärjelser, mot döden inte minst, säger hon.
Men med "Parkteatern" ville hon också undersöka hur många detaljer en väv kan bära. Den är fullsmockad.
- Jag väver lite annorlunda, antagligen dels för att jag lärt mig på egen hand, dels för att jag har hittat på ett sätt som ger mig stor frihet att bygga bilder. Att kalla det gobelängteknik är egentligen inte helt korrekt, men då fattar de flesta.
Att hon inte gör "på riktigt" har hon fått kritik för. Textil ska se ut som textil, anser vissa, medan hennes vävar i stället fått åskådare att associera till måleri. Det gäller inte minst "Bröllopet i Queens", med Rembrandtslikt ljusdunkel, gyllene och bruna toner.
Skulle hon själv definiera textilkonst ligger "transformerande eller sammanfogande av fibrer" nära till hands.
- Numera kallar jag mig allt oftare för textilkonstnär. Jag ser det som information om att jag är specialorienterad, att jag har en erfarenhet. Att säga konstnär, som vissa väljer att göra, är ungefär som om en jazzpianist eller kyrkoorganist konsekvent skulle kalla sig musiker. Specificerar man lite är det lättare att få de rätta gigen.
- Alla har dessutom en relation till textilier. Till filt, fallskärm, fäll. Se på stora textilutställningar. Muséer och konsthallar brukar tveka inför dem, de anses inte riktigt seriösa. Men när utställningarna trots allt blir av går allmänheten man ur huse. Intresset är djupt förankrat.
I arbetsrummet är ett par decimeter av en ny väv klar. Över den breda, tidigare mattvävstolen hänger härvor av garn. Det är konstvävgarn från Norge som hon färgat in hemma på spisen, små kvantiteter åt gången. Väven klipper hon ner nästa höst, om schemat håller. Den är tänkt att visas i Norge 2008.
- Så, avslutar Annika Ekdahl, det är full rulle nu.