Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Konst & Form

Birgitta Rubin: Vad är det som händer på konstinstitutionerna?

Marianne Lindberg De Geer har sagt upp sig från sin tjänst som konst- och designchef på Kulturhuset Stadsteatern.
Marianne Lindberg De Geer har sagt upp sig från sin tjänst som konst- och designchef på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Robin Haldert / TT

Det senaste året har konflikter briserat på en rad konstinstitutioner och skolor. Orsakerna är många och verkar förstärka varandra.

Med buller och bång har Marianne Lindberg De Geer sagt upp sig från sin tjänst som konst- och designchef på Kulturhuset Stadsteatern. Detta i protest mot ledningen av denna Stockholmsinstitution, nu senast den ”ängsliga” censuren av Makode Lindes egen utställningstitel ”Negerkungens återkomst”. Den stridbara konstchefen står upp för yttrandefriheten men anklagas själv av sin personal för att vara en källa till konflikter.

Samtidigt får jag ett pressmeddelande där ”stora delar av Kungl. Konsthögskolans personal” riktar allvarlig kritik mot den amerikanska rektorn Marta Kuzma. I en skrivelse till Utbildningsdepartementet med 13 bilagor (!) vädjas det om en psykosocial utredning av en ”mycket osund” arbetsmiljö, som sägs präglas av allt ifrån rättsosäkerhet och toppstyrning till ”en straffkultur där oliktänkande personal och kritiska studenter utsätts för repressalier”.

Och detta innan konflikten med Konstakademien lagt sig (eller just därför), där Konsthögskolan har anklagats för att vara alltför teoretiskt och internationellt inriktad – en verklighetsbeskrivning som studentkåren i sin tur avfärdat.

Foto: DN
Foto: DN

Herre min je, vad är det som händer på de svenska konstinstitutionerna? För detta är inget Stockholmsfenomen – på rak arm kan jag ge fler exempel på pyrande konflikthärdar som på sistone har blossat upp runt om i landet.

Strax före jul var det uppståndelse kring konsthallen i Lund, efter ett politiskt beslut om en ”rekonstruktion med syfte att förändra och modernisera verksamheten”. Hotet om en nedläggning och avpollettering av chefen genererade på nolltid en Facebookgrupp med flera tusen motståndare.

Och strax innan detta kom rapporter om djupa interna spänningar på chefslösa Röhsska museet i Göteborg. Tidigare i höstas kom också rapporter om personalprotester mot Malmö konsthalls internationellt orienterade chef Diana Baldon, som slutar i förtid, och i våras var det fullt tumult på Kalmar konstmuseum när Bengt Olof Johansson sparkades av styrelsen men efter ett konstnärsupprop fick tillbaka jobbet av en ny styrelse …

Jag avrundar med den längsta och hittills olösta konflikten om det gamla Arkitekturmuseet, som gjordes om till Statens Arkitektur- och designcenter med ett delvis förändrat uppdrag. Vid det här laget tycker jag synd om ArkDes personal, som svävat i ovisshet om framtiden under en alldeles för lång tid. Den påbörjade, aviserade sammanslagningen med Moderna museet är lagd i malpåse och det senaste, kontroversiella förslaget att bilda en ny myndighet för ”Gestaltad livsmiljö”, utan samlingen och en reguljär utställningsverksamhet, gissar jag får mycket stryk under remissrundan. Varpå en ny rond lär följa.

Det jag reagerar på är inte bara att kontroverserna är många utan även att tonläget ibland är chockerande högt och skarpt. Man baxnar över den grava anklagelseakten från Kungliga konsthögskolans personal, oklart vem och hur många, och i Göteborg är tonläget minst lika uppskruvat. Men på Röhsska är det två tillförordnade chefer utan konstkompetens, som totalt skåpar ut alla i personalen som ”omogna” och ”osjälvständiga”. En offentlig sågning som skyddsombudet aldrig sett maken till.

I många av dessa inflammerade bråk är det som utomstående svårt att ta ställning och förstå hela bilden, särskilt som få verkar trygga nog att träda fram öppet. Men jag kan i alla fall se några huvudingredienser i surdegarna, som mer eller mindre samverkar.

Politiker som brister i kunskap om och respekt för vad konst är och kan betyda i samhället. De kan klåfingrigt vilja påverka programmet och sakna förståelse för vikten av ämneskompetenta chefer.

Underfinansiering; ett resultat av många års budgetbantningar, parat med hårdnande krav på självfinansiering och fler politiska direktiv i en orolig samtid. Situationen är nu ”ohållbar” anser bland annat kommunala museichefer i Göteborg.

Sociala medier, där hot, hat och drev blivit vardagsmat. I den lilla konstvärlden kan det få stor betydelse, särskilt när gränsen mellan ett officiellt och privat tyckande grumlas. Marianne Lindberg De Geer ifrågasätter att hennes vd har åsikter om vad hon ”skriver privat på Facebook”: i detta fall en strid ström av länkningar och egna inlägg om kulturfrågor, såväl som personangrepp (varav några publicerats i tidningar).

Identitetspolitikens genomslag, där historiskt förtryckta grupper inte längre håller tyst utan med all rätt kräver respekt. Men där alla inom gruppen inte nödvändigtvis blir kränkta av samma saker.

Foto: TT
Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Foto: TT.

Otydlig organisation och ogenomtänkta uppdrag, exempelvis Kulturhuset Stadsteaterns påbud att genrecheferna också ska verka som konstnärer på institutionen – dubbla stolar som är särskilt diskutabla i konstsammanhang, där kopplingen till den kommersiella marknaden är mer direkt.

Kulturkrockar, där försök med utländska institutionsledare nästan undantagslöst havererat.

En förändrad konstnärsroll toppar allt detta. I dag är många tongivande konstnärer både aktivister och forskare, som subjektivt borrar i historiska konflikter. De vågar sticka hål på bölder och vädra ut unken luft, ofta med mediala konstskandaler som en följd, där också institutionscheferna kan råka illa ut.

Under allt detta ligger en över hundra år gammal konflikt mellan det gamla och det nya, mellan det nationella och internationella, mellan traditionella värderingar och avantgardistiska idéer.

Är det konstigt att felstegen och ängsligheten breder ut sig? Ledarskaps- och organisationskonsulter är mitt akuta tips.