”Bra konst ska angå alla”

Kanske är det något virus, kanske bara tidsomställning och reströtthet, men Shirin Neshat nämner att jo, hon skulle uppskatta att hinna förbi hotellet före lunch. Efter ett drygt dygn i Stockholm har hon ännu bara sett kvarteren runt Sergels torg och Kulturhuset.

– Fast jag har börjat få upp ögonen för svensk film! Jag har just upptäckt Roy Andersson, han är som en gud för mig. Jag är fullständigt golvad av hans bilder, säger hon och fortsätter:

– Långsamt har jag börjat begripa den där svenska känsligheten, som först verkade så främmande men som är så stark hos skandinaviska regissörer.

På filmfestivalen i Venedig fick Shirin Neshat nyss regipriset för långfilmsversionen av videokonstverket ”Kvinnor utan män”. Nu nämner hon Ingmar Bergman och Lars von Trier, och säger att hon uppskattar de återhållna känslorna i nordisk film.

– Inte som hos oss iranier, vi ska alltid överdriva allting.

För trots att Shirin Nishat inte har bott i Iran på över tjugofem år och trots att hon mycket sällan besöker landet, ”det finns ingen fatwa över mig, men det känns olustigt”, så är hon i mångt och mycket en iransk konstnär. Hennes verk kretsar kring identitet och förtryck, och vad som hänt Iran och människorna där sedan islamiseringen av landet.

– År 2002 hade jag börjat se mig om efter nya utmaningar. Jag blir så lätt rastlös och är lite av en nomad. Jag hade hållit på med fotografi, fortsatt till video och från video till film. Nu siktade jag på att göra ett videokonstverk, men också en långfilm.

Hon började leta efter en roman att filmatisera och fastnade för Sharhnush Parsipurs roman ”Kvinnor utan män”. Den utspelar sig i Iran efter kuppen 1953, då den demokratiskt valde premiärministern störtades av amerikanska och brittiska styrkor, som återinsatte den enväldige shahen.

– För första gången har jag skrivit ett manus. Jag arbetade parallellt med videoverket, som är konst, och min långfilm. Det är två helt olika sätt att tänka och avsett för olika typer av publik.

Hon skakar på huvudet och konstaterar att det tog sex år att få allt klart. Videoverket ”Kvinnor utan män” består av fem filmer (fyra av dem visas på Kulturhuset) på sammanlagt en timma; om olika kvinnor och hur de hanterar den nya politiska, repressiva situationen.

Men Shirin Neshat vill inte att hennes verk enbart ska ses som politiska kommentarer, utan likt all god konst vara allmängiltiga.

– Bra konst rör genom specifika erfarenheter vid existentiella och tidlösa frågor – som angår alla. Det är ju därför som även jag blir berörd av Roy Andersson! När det gäller min konst fastnar många tyvärr vid det politiska, men det finns mer där: kvinnors tendens till självbestraffning finns överallt.

Hon riktar sig på samma gång till såväl en iransk som en internationell publik, och menar att både den iranska debatten och det allmänna, konstnärliga mottagandet, är viktiga.

Men det dröjde innan Shirin Neshat kände att hon hade något att säga: först tio år efter sin universitetsexamen började hon arbeta som konstnär.

– Jag flyttade till New York men kände mig främmande inför konstvärlden där allt handlade om pengar, och tyckte själv att jag var fånig, dålig och inte hade något att tillägga.

Privata händelser och en resa till Iran fick henne att omvärdera det, med stort konstnärligt genomslag. Nu reser Shirin Neshat över världen för att göra och visa sin konst.

Det långa, intensiva arbetet med ”Kvinnor utan män” fick henne emellertid att ta en paus.

– Jag fick ett erbjudande om att göra ett verk i Laos och gjorde en fotografisk serie – och vet du, hejdar hon sig, det var otroligt!

Hon lutar sig fram med en intensiv, hårdsminkad blick som inte går att komma undan.

– I och med den kommunistiska regimen har den gamla kulturen kvävts, precis som efter revolutionen i Iran. I Laos fotograferade jag åldrade män och kvinnor som sjöng på traditionellt vis: först mannen, sedan kvinnan, och så han igen. Deras sång var så oförblommerad att jag blev generad.

– Jag fann smått ironiska kopplingar till mina tidigare verk: här arbetade jag i en icke-muslimsk, buddistisk, men alltjämt repressiv kultur – jag som har ägnat mig så mycket åt mäns och kvinnors åtskillnad och motsättningar, mötte här gamla människor som öppet uttryckte starka, erotiska känslor.

Hon ler och tillägger att verket nu visas i Frankrike och Belgien.

– Jag ville göra något nytt, aldrig upprepa mig och inte låta mig definieras.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut