Keramikern, formgivaren och tidigare Konstfacksprofessorn Signe­ Persson-Melin har mutat in en egen plats i svensk designhistoria. Redan på 1950-talet hittade hon sitt kraftfulla men samtidigt vardagsnära uttryck och än i dag är hon det troget. Eller om man så vill; hon har samplat sitt eget formspråk hela det långa yrkeslivet igenom.

Man kan vandra runt bland bruksföremålen i den vilsamma, kronologiskt uppställda, retrospektiva utställningen på Waldemarsudde och bocka av repeterade form­lösningar. På flera håll hittar man de stadiga pokalerna, kärlen med pepparkaksblommans vågiga siluett och behållarna med fyrkantig botten och cylinderformad hals (till dem hör serien "Sill i Kvadrat" som en gång i tiden räddade Boda glasbruk från ekonomisk kollaps). Ofta är vardagsföremålen först utförda i keramik, sen med tiden översatta till andra material och produktionsmetoder. Aluminium, kork, glas, tenn.

Ändå är upplevelsen inte tjatig. Går man i gång på bruksföremål med orubblig kvalitetskänsla förankrade i stadig krukmakartradition, är mötet njutbart. Signe Persson-Melins förhållningssätt till vardagssaker är miltals från slit- och slängattityd.

Hon öppnade egen verkstad redan i slutet av 1940-talet, ­decennier innan det stod skyltar till keramiker längs varje landsväg. Genombrottet kom med den legendariska 1950-talsutställningen i Helsingborg, H55, där hon bland annat visade de så ofta plagierade kryddburkarna, som samlare i dag ger sin högra hand för att få tag på. Det rediga uttrycket, med skärvens råa yttre, korklock och namnet på kryddinnehållet instansat i leran, var något nytt, hur blygsamma behållarna än upplevs i dag.

Letar man likheter bruksföremålen emellan, oavsett om de är gjorda nyss eller för femtio år sen, för hand eller inte, kan man förslagsvis betrakta sakernas ytor. Rytmiskt inpressade mönster, gärna täta små streck, återkommer. Ofta har hon dessutom låtit täcka ytan med glasyr, som runnit ner i fördjupningarna och tjocknat, djupnat.

Återkommande är också hur hon låter en rå utsida möta glaserad insida, eller härmar den känslan genom att glasera så att det ser ut så. En gång i tiden inspirerades hon till det kontrasterande mötet av den engelska keramikerlegenden Bernard Leach, han som också skrev kultboken "A potter's book".

Men lika fascinerande som att leta paralleller är att bruksföremålen, trots likheter, så lätt går att koppla till en tidsanda. Genom små förskjutningar i färgval, material eller produktionsmetod är man plötsligt i 1950-, 70- eller 80-talet. Det hör man också på kommentarer från besökare, som slungas tillbaka i tiden: "Den där hade ju vi!" Eget formspråk, visst. Men också klar känsla för samtidens önskemål.

Jag hade gärna sett en utställning med större intresse för Signe Persson-Melins offentliga utsmyckningar. Det hade gjort upplevelsen mindre homogen. Den stora 12.000-bitars kakelväggen på T-Centralen (som hon gjorde tillsammans med Anders Österlin 1957) rusar tusentals SL-resenärer förbi varje dag utan att se den annat än i ögonvrån, för att nämna en. Men utställningen är fin. Missa den inte.