En stylist i hatt och hängslen sitter på golvet och limmar fast glasbitar på de stora kilklackarna till Carin Westers stövlar och stövletter. En annan stylist, med runda, grönbågade glasögon, sitter vid en dator. En pr-kille med fast handslag tar emot.

Carin Wester yr omkring mest överallt, sätter sig och säger att det har varit lite stressigt.

Höstens modevecka blev speciell. Carin Wester fick på torsdagen det stora svenska designpriset Guldknappen, vilket har inneburit fler visningar och större press.

– Det är först nu som jag tycker att jag förtjänar det. Jag har satsat mycket på att utveckla mitt företag. För den här kollektionen har vi tänkt mer på sälj och garderob. Tidigare var det mer extrarordinära plagg och avantgarde som gällde.

Den entreprenöriella utvecklingen nämns också i juryns motivering, liksom höstkollektionen.
En del av den har denna gång tonats ned för att vara bärbar även till vardags, och Carin Wester säger att hon har lagt krutet på de viktigaste varugrupperna: stickat, kappor, byxor, och tagit fram dem i fler färgställningar men färre ­kvaliteter.

– Fast mina kunder kommer att känna igen mina plagg. Där finns mycket form och skärningar, maskulina inslag i damkollektionen, feminina i herr. Och föränderligheten: tampar att dra i för att göra dem vidare eller smalare, kappor med knappar, byxor som går att bära högt och lågt.

Carin Westers bolag omsätter i dag 6,1 miljon kronor och har sju anställda, inklusive henne själv. Kläderna finns att köpa i butik över hela världen, nyss kompletterade med en webbshop.

Själv modetänker hon på hösten 2010, men jag ber henne beskriva vad folk kommer att ha på sig om en månad:

– Rocktrenden finns kvar med mycket skinn och skinndetaljer. Nitar. Mocka. Fuskpäls. Vår kollektion är rätt mörk, men man ska mixa upp den med andra, mjukare eller damigare plagg, kanske en second hand-jacka.

Hennes egna favoriter är de höga stövlarna, som i butik kostar 3.900 kronor (utan glas på klacken, splittret är enbart en effekt för visningen).

– Det är väntelista på dem nu, det är roligt. Den här tycker jag också mycket om! säger hon och håller fram en intensivt lila sammetsklänning vars idé utgår från en hårsnodd i tyg.

Den har hon sålt 150 stycken av, vilket är mycket för ett skräddat plagg som kostar 4.900.

Varför blev du designer?

– Min mormors plan var att jag skulle bli scenograf. Jag har alltid varit intresserad av helheten – hela uttrycket. Och jag har alltid gillat att klä ut folk, även om
jag själv ­alltid skulle vara pampigast (skratt). Jag höll på med pappersdockor och utklädningskläder.

– Men bakgrunden är viktig, både min mormor och min farmor var konstnärligt lagda, jag fick gå på museum och lära mig sy av dem.

Hon ser ut över ställningarna där kollektionen hänger på rader av galgar. Framför dem ligger bilder på modeller med noggranna körscheman för visningarna.

Vilka är dina typiska kunder?

– Damerna är mer sofistikerade, lite äldre än killarna. De är otrogna och köper olika märken. Killarna är yngre, lite vågade och mer modemedvetna. När jag ser dem på gatan ser jag ofta att den typiska Westerkunden bär plaggen precis som det var tänkt. De har köpt hela looken.