Jag sitter i en minibuss mellan Shanghai och Hangzhou. Det är konstbiennal, och en sådan består i dag sällan bara av en traditionell konstutställning utan också av föreläsningar, symposier, seminarier – spridda över en rad geografier. Årets Shanghaibiennal utspelar sig således även i New York, Kroatien, Indien och Vietnam vid olika tidpunkter under året.

Vad kan konsten göra i den politiska, sociala, ekonomiska situation vi lever i? Har den över huvud taget något kritiskt handlingsutrymme – eller reproducerar den bara dominerande mönster? Frågor gamla som gatan men aktuella i en tid av aggressiv marknadsekonomi, där konstnärens anpassning till kapitalet är ett ämne både i Beijing och i New York; där fastighetsbolag i Shanghai öppnar konsthallar som del av exklusiva stadsomvandlingsprojekt.

Den kommunistiska flaggan vajar nu stolt framför affärsdistriktet Pudong. Men curatorerna skräder inte orden: konstnären har förlorat förmågan till kritiskt, inspirerat och socialt seende. En kritik de alltså framför inom ramen för en internationell megautställning – ett av de mest formaterade formaten för samtidskonst.

Denna till synes motsägelsefulla rundgång gestaltas obönhörligt i ett verk av Liam Gillick och Anton Vidokle. Deras film ”A guiding light – a soap opera” fogar samman biennalens utställningstext med berättarstrukturen från en av USA:s längst spelade såpor. Det är extremt roligt. Filmen visar en studiorepetition av ovan nämnda text och får allt vi säger och skriver att framstå som en rakt igenom välrepeterad föreställning.

Temat för biennalen är passande nog ”Rehearsal”, repetition. Det är en viktig del av biennalen och knyter an till strategier inom postkoloniala och queerteoretiska diskussioner. Vi må alla vara med i samma pjäs, men vad händer om man inte definierar manuset som för evigt fixerat, utan ser till repetitionens performativa aspekter? På de förskjutningar och förflyttningar som varje repetition måste innebära. Repetitionen som förändring snarare än upprepning.

Detta fokus återspeglas i intresset för ”re-enactments” i konsten i dag, återiscensättningar av händelser ofta med samma aktörer som medverkade första gången, som till exempel Chen Chieh-jens verk från 2006 om en välkänd global varvsstrejk.

Under resan träffar jag också den unga konstnären Gao Ling. Hon har just haft vernissage i Shanghai, fast med ett tomt galleri. Att ställa ut tomma eller stängda gallerier har en egen historia i de senaste 50-årens konst, som hyllningar till det immateriella eller kritik av en kommersialiserad konstvärld.

I det här fallet var anledningen att ett statligt kulturorgan innan öppningen låtit meddela att galleriet inte borde visa hennes arbeten just nu. Gao Ling själv skrattar och menar att det inte är så vanligt att censur utövas på mindre kulturproducenter på det sättet, men tror det beror på de feministiska undertonerna. Utställningen skulle visa ett porslinsobjekt designat för att kvinnor ska kunna kissa stående. Som en blandning av Duchamps pissoir och en tekanna. Vernissage­kortet visar en ung kvinna som pinkar ute i staden, som killkompisar brukar göra.

Det de gjorde till öppningen i stället var att fylla en av lokalens luftfuktare med urin – vänligt donerad av en manlig granne. Jag kan inte låta bli att tänka på traditionellt kinesiskt landskapsmåleri, där dimman under århundraden utgjort en gränszon mellan ett inre mentalt och ett yttre rum, eller en melankolisk bild av förlust.

Den senaste tiden har det också rapporterats om konstnären Ai Wei Wei, som brutalt satts i husarrest av kinesiska myndigheter för att han inte ska kunna delta i en protestaktion mot rivningen av hans ateljé.

Direkt utövad censur eller internaliserad och osynlig censur? Vi ska också påminna oss om vad som händer här: Världskulturmuseet i Göteborg, som gång på gång tar bort kontroversiella verk (senast av Elisabeth Ohlson Wallin). Eller kommunpolitiker som utövar direkt censur. Eller Kistagallerian, där ledningen för några år sedan avbröt en performance av konstnären Lena Gustavsson, där aktörer promenerade runt med tomma kundvagnar som hyllning till ”En köpfri dag”. Det ansågs gå emot handlarnas intressen.

Vad ska man säga? Vi får nog fortsätta repetera.