Om jordbruket på allvar gick in för att bygga holkar åt fladdermöss skulle de giftiga bekämpningsmedlen i princip kunna elimineras. Fladdermöss är nämligen det mest kostnadseffektiva insektsmedlet som finns, berättade den amerikanska konstnären Bonnie Fortune när hon nyligen besökte Malmö för ett seminarium på Galleri 21.
Här i det konstnärsdrivna galleriets källarlokaler pågår en ovanlig satsning på så kallat radikala strategier (t o m 29/5), med dokumentära utställningar, seminarier och workshoppar i gränslandet mellan konstexperiment och politisk aktivism.
Bonnie Fortune är en typisk representant för denna undergroundscen: energisk, kunnig och full av praktiska idéer. Fladdermusholkarna hon åker runt och bygger i den amerikanska Mellanvästern ingår egentligen i ett projekt som samlar och sprider alternativa instruktionsböcker om alltifrån möbelsnickeri till hur man bygger vindkraftverk. En kunskapsbank, anser Fortune, som vi borde utnyttja.
Ja, nog är det märkligt. I en tid som tycks på väg att spränga gränserna för vad planeten klarar av och mer än någonsin ropar på politiskt nytänkande, verkar utrymmet för alternativa idéer bara bli snävare. Den etablerade debatten möter hoten från finanskris och klimatkris med en ökad dogmatism, som effektivt håller diskussionen inom de vedertagna ramarna.
Annorlunda är det i konstvärlden, där systemkritik och visionära experiment inte bara får rum på alternativscenen, utan också på stora, etablerade institutioner – som i Klara Lidéns utställning på Moderna museet just nu. Ett annat exempel är danska Superflex, som med sina småskaliga utvecklingsprojekt och lokaltevekanaler gett ett idealistiskt skimmer åt många biennaler det senaste decenniet
Det är en intressant paradox. Och jag har ofta frågat mig vad den här utvecklingen egentligen innebär; vad sker när konst blir aktivism och aktivismen konst. Vem tjänar på denna sammanblandning? Är den frigörande eller bara förvirrande?
Frågar man konstaktivisterna själva får man oftast svaret att skillnaden är oväsentlig. ”Vi bryr oss inte”, säger mycket riktigt Mathieu Vrijman från det öländska konst- och jordbrukskooperativet Kultivator på seminariet i Malmö. Vrijman ser snarare en risk i att projekten sugs upp av konstinstitutionen och definieras utifrån av kritiker och kuratorer.
För Kultivator handlar det tvärtom om att sätta definitionerna ur spel, att på ett strategiskt sätt se likheter mellan kultur- och matproduktion. Som i nätaktivismens ”open source” och motståndet mot livsmedelsjättarnas genpatent.
Jag sympatiserar med den inställningen. Men frågan är hur konstruktiv den är? Att ”radikalkonstnärer” väljer konsten som sitt forum är ju i sig en definition – och Kultivator som ställt ut på Kalmar konstmuseum hör själva till dem som tycks se institutionerna som viktiga kanaler. Men hur och varför görs detta val? Är konsten ett mål i sig eller bara ett verktyg för förändring?
De frågorna är viktiga att svara på. Luddiga begrepp gör inte bara konsten sämre. De gör också att den löper risk att bara bli ett demokratiskt surrogat, en social dekoration. Som om det är konsten, inte politiken som ska rädda världen.