Några dagar före öppningen av den 53:e konstbiennalen i Venedig strilar regnet över Markusplatsen, Café Florians stråkorkester drar på med glättig valsmusik och Daniel Birnbaum föreslår att vi sätter oss inomhus, bland dämpande röd sammet och förgyllda speglar.

Han beställer cappuccino och coca-cola och pustar ut ett ögonblick mellan alla förhandsintervjuer och göromål. Hans främsta ansvar är den väldiga temautställningen, där det mesta verkar vara under kontroll.

– Något enstaka verk kanske det spikas på i sista minuten. Men allt blir färdigt, på något sätt.

Daniel Birnbaum är till det yttre sitt vanliga samlade och sympatiska jag. När mobilen ringer första gången försäkrar han att hysterin hålls stången. Den som förhör sig är Björn Kusoffsky på Stockholm Design Lab, som står för ­biennalens grafiska form.

– Kusoffsky är totalproffsig, säger Daniel Birnbaum, som är helnöjd med den rena, lekfulla designen som bygger på en dekonstruktion av de deltagande nationernas flaggor.

I denna konstolympiads sekellånga historia är 46-årige Birnbaum den yngsta ledaren någonsin. Dessutom för den största biennalen sedan 1895, med 77 deltagande nationer, en utställningsyta på 88 000 kvadratmeter och rekordmånga projekt på stan.

Daniel Birnbaum talar om sitt uppdrag som den ”totala utmaningen”:

– Anspänningen och trycket utifrån är oerhört, här är också politiskt och finansiellt ytterst instabilt. Det är en påfrestande miljö att jobba i.

Birnbaum tillstår att han den senaste tiden vaknat i ottan med grubblerier om hur det ska gå med specifika transporter och installationer. Och faktum är att en mindre katastrof redan inträffat. Amerikanen Mike Bouchets prefabhus ska flyta likt en hägring på vattnet i Arsenale-området, men sjönk plötsligt under helgens bogsering. En ponton sprack – mitt framför ett franskt tv-team.

– Bara en bit stack upp, huset satt fast i gyttjan. Folk grät och drog paralleller med fastighetsmarknaden, ”Titanic” och orkanen ”Katrina”. Men nu flyter huset igen och jag tycker att verket har blivit bättre med gyttjan inuti. Och det säger konstnären också!

Daniel Birnbaum skrattar och berättar att filmen redan har hamnat på Youtube.

I Venedig får man räkna med att allt blir dyrare, mer komplicerat och riskabelt än förväntat eftersom allt måste fraktas på vattnet och de gamla lokalerna inte är byggda för samtidskonst.

Biennalen har tillgång till delar av Arsenale, ett av världens äldsta fabriks- och varvsområden. Det ägs av flottan, medan de historiska nationspaviljongerna ligger i närliggande parkområdet Giardini som förvaltas av staden. Länder som saknar paviljonger trycker på om nya lokaler. I år är Förenade Arab­emiraten en lycklig nykomling, medan Italien och Kina har fått större utrymme i Arsenale.

– Men det är ständiga förhandlingar. Det är omöjligt att bygga nytt och varje ingrepp i staden är ytterst känsligt, säger Daniel Birnbaum och beställer en ny cola.

Sedan i februari övervakar han arbetet på heltid i lagunstaden. Annars bor han i Frankfurt, där han sedan 2001 är rektor på Staedelschule, en forsknings- och process­inriktad konsthögskola med tillhörande galleri. Tjänstledigheten varar till i slutet av juni och familjen, med hustrun Charlotte och tolvåriga dottern Astrid, har hälsat på så ofta det gått.

Konstbiennalen i Venedig är äldst i världen och har fortfarande högst status, trots allt fler konkurrenter. Daniel Birnbaum säger att tanken med nationella paviljonger må vara föråldrad men fungerar ändå.

– Venedig har uppenbarligen kvar sin magnetism. Alla som betyder något i konstlivet kommer hit, från vartenda deltagande land. Och det allra största privilegiet är att ingen konstnär tackar nej, alla vill synas här och sponsorer behöver inte övertygas.

Daniel Birnbaum har erfarenhet av biennalen sedan tidigare. 2003 var han en av elva medcuratorer till den radikale Francesco Bonami som sågades i försöket att göra en experimentell, polyfon biennal.

Själv tror Birnbaum att han fick jobbet för att han är van att arbeta nära konstnärer och inte har någon klassisk ”museiattityd”. Förra biennalen 2007 blev hårt kritiserad för att vara just museal och för ledaren Robert Storrs tilltag att öppna en afrikansk paviljong.

– Att behandla en hel kontinent som en nation, det är pinsamt …

Birnbaum har i stället letat efter bra konstnärer, i sin egen rätt, och bjudit in ett nittiotal namn allt ifrån Gabon till Tibet, Brasilien och lilla Sverige. Han har fått uttryckliga direktiv om att göra en enda sammanhängande utställning och valt temat ”Skapa världar”, med några historiska ”ankare” i äldre konstnärer som den politiske Öyvind Fahlström och konceptkonstpionjären Yoko Ono.

Enligt Birnbaum representerar varje konstverk en egen vision av världen och titeln understryker den kreativa processen, en produktion på plats:

– Vi har inte byggt en utställningsarkitektur eller neutraliserat platsen, snarare låtit konstnärerna skapa egna rum.

Huvudlokalen är ett 600 meter långt repslageri från 1400-talet, som biennalen använt sedan 1999. Nytt för i år är annekteringen av ”Jungfruarnas trädgård”, med ett sagotorn och en vildvuxen djungel av oleanderbuskar, myrten och murgröna, som slingrar sig över förfallna lagerbyggnader och ­knarrande grindar.

Enligt Birnbaum är miljön ”romantiskt perfekt” och rymmer nu ett tiotal speciella verk. Bland annat har den kände koreografen William Forsythe gjort en installation med gymnastikringar och den uppmärksammade filmmakaren Miranda July en skojig skulpturpark.

Här avslutas utställningen i Arsenale och en annan nyhet för i år är att biennalen fått tillstånd att bryta igenom en k-märkt mur och bygga en liten bro.

– Det blir en ny utgång och trötta, törstiga besökare slipper att gå samma långa väg tillbaka, det är viktigt för flödesschemat.

Dessutom kortas avståndet till Giardiniområdet, där temautställningen fortsätter i den tidigare italienska paviljongen som bytt namn till Palazzo delle Esposizioni. Bakom dessa strategiska förändringar står biennalorganisationens chef Paolo Baratta, som också flyttat det hi­storiska arkivet till den nya huvudpaviljongen som försetts med ombyggt kafé och bokhandel.

– Barattas ambition är att göra paviljongen tillgänglig året runt, med ständigt nya aktiviteter. Jag ska vara med och tänka kring denna interdisciplinära mötesplats, det står i mitt kontrakt, berättar Daniel Birnbaum.

Biennalen i Venedig arrangerar nämligen inte bara en konstutställning vartannat år utan också motsvarande evenemang för dans, teater, film, musik och arkitektur. Den expansive Baratta har lokalt stöd men det är väl känt att Berlusconi­regeringen inte är några tillskyndare av kultur. Anslagen har gradvis skurits ner men ännu inte drabbat konstbiennalen så hårt.

När vi skils åt har mobilen ringt minst fem gånger och ett tyskt tv-team väntar honom på Palazzo ­Giustinian, biennalens återöppnade huvudkvarter.

Nästa dag skiner solen och på min väg genom utställningen i Arsenale passerar Birnbaum förbi, på språng mellan nya möten och intervjuer. I ett stort rum hänger Jan Håfström växande projekt ”Den eviga återkomsten”, som tar avstamp i barndomens äventyrsböcker och tecknade serier som Fantomen.

– Här handlar det förstås om kolonialism, kommenterar Birnbaum i förbifarten, apropå hängningen i dialog med Pascale Marthine ­Tayou från Kamerun.

Denne konstnär har byggt upp en by med hyddor och filmprojektioner från omväxlande västerländska och afrikanska städer. I rummet intill deltar amerikanskan Amy Simon, som bor i Stockholm men har ryskjudiska rötter, med ett fotoprojekt från en lägenhet i Tel Aviv. Där har en rysk immigrant skapat ett nytt liv med gamla ting som gav Simon en känsla av déjà- vu.

Daniel Birnbaum konstaterar att nationsbeteckningar blir allt mindre relevanta i en globaliserad värld. Men på frågan om vilket projekt som fångat honom mest nämner han svenska Nathalie Djurbergs surrealistiska paradisträdgård, en värld befolkad med märkliga växter, varelser och maktspel.

– Det är väldigt bra, ett stort steg för henne.

När Birnbaum hastar vidare återstår några dagars intensiv representation, därefter lördagens prisutdelning och så recensenternas dom. Enligt förhandsskvallret bland personalen och specialgäster så är hans temautställning den bästa på länge. Själv säger Daniel Birnbaum att det länge pratats så mycket om slut; på historien, på subjektet, på konsten, på måleriet.

– Konstnärerna på min utställning undersöker både nuvarande och framtida världar. Förhoppningsvis handlar det om en ny början.