I november gav Gladiatorernas hus vika för trycket från det strömmande vattnet och rasade samman. Av huset, som egentligen heter Schola Armatorarum, återstår bara en hög med stenar. Det var inget av de mest berömda husen i stan, fast guideboken talar om intressanta fresker. Huset hade stått där i två årtusenden, överlevt vulkanutbrottet, flera jordbävningar och andra världskriget då taket träffades av en bomb.

Diskussionen om varför huset rasade har pågått i tre månader. Var det vanvård eller ändrade klimatförhållanden? Hade camorran infiltrerat verksamheten eller blev slitaget från turistströmmen på upp till 2.000 besökare i timmen för mycket? Syndabocken har i italienska medier blivit landets impopuläre kulturminister Sandro Bondi. Han fick trots det förnyat förtroende i parlamentet för två veckor sedan, då oppositionens misstroendevotum inte gick igenom. Bondi har hela tiden försvarat sig med motiveringen: det är inte mitt fel att ekonomiministern hårdbantat vår kulturbudget.

– Huset var inte i särskilt dåligt skick. Ingen av oss här hade trott att det skulle rasa, säger den erfarna tekniker som guidar mig.

Mannen betonar att han måste få förbli anonym:

– Ministeriet har gett strikta order, ingen av oss här får uttala oss i pressen. Det gäller även Pompejis arkeologiska chefsintendent. Hon tillträdde för bara några veckor sedan och är den fjärde intendenten på 18 månader.

Före resan till Pompeji träffar jag i Rom professor Pietro Giovanni Guzzo, arkeologisk intendent i Pompeji under 15 år, fram till sommaren 2009. Han beskriver den räddningsplan utefter vilken han arbetade för att säkerställa husen. Under ett decennium minskade andelen hus som riskerar att rasa från 86 procent till 69.

Enligt professor Guzzo började de akuta problemen för Pompeji sommaren 2008. Tidningen Corriere della Sera visade i en serie reportage hur staden förföll och att bara en bråkdel av husen var öppna för besökarna. Ministeriet hade dragit ner personalen och kulturminister Bondi påtalade problemen för Silvio Berlusconi. Vid ett regeringsmöte definieras Pompeji som katastrofområde. En tidigare polischef i Neapel, Renato Profili, utsågs att leda räddningsarbetet.

Det är ett vanligt förfarande i Syditalien när en normalsituation inte fungerar. Det har sällan eller aldrig fört något gott med sig. Det vittnar sopkatastrofernas Neapel om, där den ena kommissarien avlöst den andra i 16 år.

Profili blev inte gammal på posten och ersattes i februari 2009 av Marcello Fiori. En ung man från Civilförsvaret.

”Supermarcellino”, som Fioris vänner kallar honom, såg som ett huvud­problem att Pompeji måste marknadsföras bättre – märkligt för en stad som har fler besökare än vad den klarar av.

Det är bakgrunden till att jag står här i ett av världens viktigaste arkeologiska områden, vid Via dell’Abbondanza – Överflödets gata – kallad så för att minna om stadens svunna välstånd. Här låg värdshusen ”tabernae” där invånarna kopplade av med ”mulsum”, ett glas vin med honung i.

Framför De kyska älskarnas hus (kallat så efter en freskmålning) pekar min anonyme guide på ett stort, nytt sluttande tak som förenar det med grann­huset.

– Taket är för stort. Det samlar upp stora mängder regnvatten. Vattnet hade avletts så att det inte skulle rinna ut på gatan, säger han.

De två husen, som inte är färdig­utgrävda, ingick i kommissarie Fioris satsning på att visa en levande stad. De öppnades med pompa och ståt för ett knappt år sedan. På en ramp intill gatan kan turisterna stå och följa arkeologernas arbete.

Via dell’Abbondanza gränsar till den del av staden som inte har grävts ut. Här är den fem meter höga porösa askjorden intakt sedan vulkanutbrottet. Regnvattnet rinner normalt undan. Men inför kommissarie Fioris satsning tätades en halv hektar av kullen.

– Pompeji är en komplex stad, man kan inte göra enstaka ingrepp. Leder man undan vattnet på ett ställe, samlas det på ett annat, säger professor Guzzo kritiskt.

Lite senare tittar jag på nytagna bilder av kullen. Dess högsta punkt har troligen vattentätats eftersom den har stenlagts.

– Inför öppnandet av de två husen på Via dell’Abbondanza anlade man här en helikopterplats för att premiärminister Berlusconi snabbt och effektivt skulle kunna landa här, säger DN:s anonyma källa.

Berlusconi kom inte till invigningen och helikopterplatsen har aldrig använts. På en topografisk karta ser man att landningsplatsen ligger på den högsta punkten. Då regnvattnet inte längre kan rinna naturligt rakt ner i marken söker det sig till kvarterets lägsta punkt, cirka 400 meter bort. Exakt där Gladiatorernas hus låg.

För övrigt så är inte detta det enda raset som har skett. Redan i januari 2010 skedde ett stort ras inne i de Kyska älskarnas hus. Vad som har hänt är oklart. Men tidningen L’Unità uppgav att en lyftkran hade vält inne i huset, då kranen placerats på mjuk odränerad mark.

I juli förra året drogs kommissarien tillbaka. Under sina 18 månader som kommissarie hade Fiori spenderat drygt 700 miljoner kronor. Många stora, oklara utgifter har listats av nyhetsmagasinet L’Espresso. Bara under sina sista två arbetsdagar godkände Fiori 54 utgiftsposter på till 145 miljoner kronor. Corte dei Conti, det italienska Riksrevisionsverket, kom med sin rapport tio dagar senare. Rapporten är djupt kritisk till att regeringen deklarerade Pompeji som ett katastrofområde. Arkeologi kan inte vara Civilförsvarets huvudsyssla, menar verket.

Pompeji rasar alltså inte av brist på pengar, utan av brist på kunnande och kompetens.

– Den som ska leda arbetet måste förstå hur man hanterar arkeologiska lämningar. En polischef, Civilförsvaret eller någon som gjort sin karriär på att steka hamburgare kan inte få förvalta och vårda ett lands kulturarv, säger professor Gian Pietro Guzzo med adress till generaldirektören på kulturministeriet som tidigare var chef för italienska McDonald’s.

Jag lämnar Pompeji. I väntan på lokaltåget till Neapel träffar jag Pasquale på järnvägsstationens lilla bar. Han brygger en stark, sammetslen espresso och har sin egen teori om Pompejis förfall.

– Nedskärningarna har medfört att all kompetent personal är borta. Förr hade de hantverkare som kunde vårda och ingripa omedelbart när ett problem uppstod. Nu måste jobben läggas ut på entreprenad och ska godkännas. Det tar månader eller år och husen hinner rasa innan dess.