Helsingfors har i sommar intagits av Oiva Toikka. På Norra Esplanaden hänger utställningsbanderoller över turisternas huvuden och i Iittalas flaggskeppsbutik är det laddat med hans glasfåglar, jubileumsmuggar, konstglas och dekorationer. Några kvarter därifrån har Designmuseets ekande gamla skolsalar fyllts med häpnadsväckande verk från Toikkas 50 arbetsår med glas, keramik och scenografi.
Oiva Toikka är den siste nu levande konstnären från det finska formundrets gyllene era, där giganterna Tapio Wirkkala, Timo Sarpaneva, Alvar Aalto och Kaj Franck tornar upp sig. Men Toikka har länge varit outsidern som utmanade den machobetonade modernistiska glaskonsten, där konstnärerna helst skulle karva glaset direkt ur en iskall bäck i Lappland.
Toikka däremot välte omkull det kristallklara och utsökta glaset med sin rastlösa lekfullhet, med färger och vilda former. ”Jag vill arbeta på gränsen till den goda smaken. Världen har nog med perfektionister”, säger han i en tv-intervju på utställningen.
Oiva Toikka sågs nog först som en avfälling, men förebådade studioglasrörelsen och hamnade snart i synk med 1960-talets popkultur och brott mot traditionerna. När han ställde ut på NK tillsammans med Bertil Vallien 1967, myntades begreppet ”nybarock” för att beskriva Toikkas vällustiga glaskonst.
Redan som nyanställd keramiker på Arabia i slutet av 1950-talet arbetade Toikka i sin egen fabulerande föremålsvärld. Hans keramik var fylld av figurer och berättelser och myllret fortsatte några år senare i glas på Nuutajärvi glasbruk. Hans konst har sedan dess varit en häxgryta av uråldrig folkkonst, naivism och surrealism, samhällskommentarer och stämningar som ur ”Alice i Underlandet”. Föremålen är drömlika, liksom på drift i material och former, och ofta byggda till ett slags scenografier. Det är vackert, men också lite otäckt, i Toikkas värld. Varelser svävar inneslutna i glaskuber som i formalinburkar på gamla museer. Det sköna gränsar mot äckel, det stiliga balanserar mot kaos.
Han hade nog inte fått arbeta så fritt med konstglaset om han inte samtidigt hade visat sig vara en lönsam formgivare för glasbruket. Under det första året sattes fem av hans föremål i serieproduktion, året därpå kom tolv nya produkter, bland annat pressglasservisen Kastehelmi (daggdroppe) som blev en mångårig försäljningsframgång. Flera populära serviser följde: Flora, Fauna, Pioni och ölsejdlarna Krouvi, som gjorda för handfast ölhävande.
Men den produkt som verkligen gjort Oiva Toikka till den folkkära konstnär han är i dag, är de munblåsta glasfåglar som görs i olika serier, årskollektioner och prisklasser. Fåglarna var först en utväg ur ekonomisk knipa för glasbruket som behövde göra produkter med högre pris. Toikkas fåglar tillverkas också ”direkt från ugnen” utan efterarbete som tar mycket tid och resurser.
Efter en stor lansering på 1980-talet är nu de hundratals olika ”Birds by Toikka” en finsk designsuccé och ett samlarfenomen världen över. Att se hela fågelflocken med sina olika karaktärer i en sal på museet är en överraskande upplevelse av förmågan till variation. Och humor. Även Toikkas handgjorda ”årskuber” är en återkommande samlarprodukt sedan 1977.
Oiva Toikka växte upp som det yngsta av tio syskon i en bondfamilj i Karelen, omgiven av original, dialekter och sägner i den mytiska finska landsändan. Familjen fördrevs två gånger av ryska anfall under kriget. Skolan stängdes och 10-årige Toikka hänvisades till sin egen fantasi, närd av nationaleposet ”Kalevalas” burleska hjältar.
Han började teckna vid den tiden och har inte slutat sen dess. Toikkas tecknande är kärnan i hans skapande. Hans formgivning handlar aldrig om ritningar, utan om fantasins lyftkraft ur en enkel idé, funnen i klotter eller en snabb skiss. När han kom till Rörstrands porslinsfabrik vid mitten av 1980-talet knådade han till en lerklump på ett par centimeter, gav den till sin medhjälpare och sade: ”gör den jättestor”.
Toikkas arbeten är hela tiden i samspel med tidigare föremål. En keramikpjäs kan höra ihop mot en teaterkostym, ett grogglas mot en bonbonjär, en bilderbok mot en utsmyckning. ”Jag tjatar om samma idéer hela tiden”, har han sagt på sitt avväpnande sätt.
I dag är outsidern från förr en hyllad och prisbelönt stjärna, som snart 80 år gammal fortfarande gör vad som faller honom in.