När Florence Welch gick på konstskola i hemtrakterna i södra London skapade hon en två meter hög installation av plastblommor i bokstavsformationen ”Du är en fitta”, (direkt riktat till henne själv). Hon gjorde också en tårta, där hon skrev ”Det kommer bara att bli värre” i glasyren. Den åt hon sedan upp som en del av ett performance. Lyckligtvis slog den dystopiska profetian aldrig in för den 22-åriga artisten, tillika stilikonen, just nu betraktad som ett av de hetaste namnen på Storbritanniens musikscen.
Tillsammans med sitt band, en föränderlig organism under namnet The Machine, skapar hon surrealistiska tillflyktsorter som pendlar mellan skira sagovärldar och rena mardrömmar. Både musikaliskt och visuellt.
Likt artistkollegan Lady GaGa vill Florence Welch inte dra skiljelinjer mellan musik och konst, uttryck eller -ismer. I stället ser hon de ringar på vattnet hennes hyllade debutalbum ”Lungs” generat som en del av ett större, pågående konstprojekt.
– Det jag gör är väldigt flytande. Jag ser musik i bilder och jag hör konst ... Förstår du? Jag är mer intresserad av det visuella, av att skapa en bild i någon annans huvud, än av hur det faktiskt låter, säger Florence Welch med en frånvarande blick fäst på det närliggande vattnet som krusas av vinden i Slottsskogen.
– Det känns som om allt det här är en del av ett stort, galet konstprojekt. Det här är egentligen inte verkligt för mig. Allt har gått så fort ... Du kan gå i år och bara vänta, sedan händer allt på en gång, fortsätter hon och åsyftar de facto att hennes debutalbum som släpptes tidigare i sommar sålde guld i Storbritannien på bara några dagar.
Du har twittrat om hur mycket du gillar svenska Fever Ray. – Jag älskar henne! Det mörker som hon ger förnimmelser av i sin röst och på scen är helt fantastiskt. Det är någonting jag också försöker att fånga.
”Lungs”, med radiosinglarna ”Kiss with a fist” och ”Dog days are over”, är producerat av James Ford och Paul Epworth, radarparet bakom bland andra Bloc Party och Arctic Monkeys skivor.
Det hyllades av en unison kritikerkår, vilket är tämligen ovanligt för en artist som rör sig långt ute på den mer kommersiella skalan. Tillsammans med bland andra Glasvegas, som också spelade på helgens Way out west-festival, är hon även nominerad till Mercury-priset.
Till skillnad från Lady Gaga, som nådde de stora scenerna via uppträdanden på burleskklubbar i New York, upptäcktes Florence Welch i ett Londonskt toalettbås för ett par år sedan, sjungandes Etta James.
Hon insåg dock långt tidigare, när hon spelade sina två hjältar The White Stripes och Kate Bush i flickrummet, att det var på en scen hon skulle stå.
– Det är genom musiken jag får ett existensberättigande. När jag uppträder arbetar min kropp och min hjärna tillsammans. Annars är jag alltid någon annanstans i tanken, precis som nu. Jag dagdrömmer mycket. För mig handlar musik om att förlora sig själv – för att hitta sig själv, säger hon och utbrister:
– Egentligen vill jag ju bara vara en superhjälte!
I takt med att försäljningsframgångarna blivit större har Florence Welch jämförts med de kvinnliga artistkollegorna Amy Winehouse, Adele och Lily Allen. Hon har också utnämnts till Storbritanniens nya stilikon, via modebloggar och tidningar.
Själv förstår hon ingenting.
– Jag har aldrig känt mig som en ikon. Jag menar ... för vem? De måste vara helt galna. Jag klär mig ju som en gammal lärarinna (skratt). Själv försöker jag mest ta mig ur det här levande. Jag har inte landat på fötterna ännu. Men kanske är det som är just konst.