Att fejk sällan håller i längden, visar veckans starka reaktioner mot NK:s utställning ”Design med samvete” (t o m 13 mars). Utställningen som sades ”sätta fokus på de utmaningar som världen står inför” visade sig bestå av ett påklistrat samhällsengagemang och uteliggarlakan med kartongmönster, i vilka man antas sova sött eftersom överskottet av försäljningen går till Stadsmissionen. Inte konstigt att folk blir förbannade.
Engagemang är helt enkelt bäst när det är på riktigt. Och vill man ha långsiktighet i stället för kortsiktighet och äkta i stället för fejk kan man i stället gå till Svenskt Tenn.
”Svenskt Tenn – since 1924” (i butiken t o m 25 mars) beskrivs med ord som ”formgivning och hantverk, långsiktighet och hållbarhet”. Och till skillnad från i många andra fall finns det faktiskt fog för vartenda ett av dem.
Stiftelseägda Svenskt Tenn har som mål att ”finnas för evigt” och tillverkar stora delar av sin möbelproduktion i samma svenska snickerier som de samarbetade med redan på 1940-talet. I utställningen visas nya tennkärl av den franska designern Inga Sempé vid sidan av en trettiotalslampa av Björn Trädgårdh, som tagits i produktion igen. En sju minuter lång film visar prov på företagets hantverksmässiga produktionsprocesser. Man får se Josef Franks ljusstake ”Vänskapsknuten” böjas till för hand i metallverkstaden i Västergötland och hans lampskärmar nålas, sys och strykas veck för veck, allt för hand, i textilverkstaden i Trosa.
Men bäst är konstnären och författaren Eric Ericsons handgraverade spegel och brickbord med bordsskiva i tenn. Ericson, som häromåret skrev boken ”Brev till samhället” har här utvecklat temat med naivistiska, schematiska bilder över samhället. De är värda besöket bara de. I ett hörn av en bild läser jag: ”Glädje uppstår genom ansvar” och lite längre ned: ”Ansvar är grunden till ett fungerande samhälle”.
Kanske något för NK att begrunda?