När världens ledande arkitekter diskuterar ny arkitektur i Peking inför OS handlar det om etik. Men det sker motvilligt. Undantaget är den judiskamerikanska arkitekten Daniel Libeskind som i en föreläsning i Belfast i början av året deklarerade att han inte "vill arbeta för totalitära regimer".
Han borde veta. Hans judiska museum i Berlin är ett av västvärldens mest effektiva monument över offren från den nazistiska förintelsen i Tyskland och markerar en helt ny syn på hur ett museum kan gestaltas. Men han får också kritik från kolleger, eftersom han faktiskt ritat ett stort projekt i Hongkong. Hyckleri?
"Förhållandena skiljer sig radikalt i Hongkong från diktaturens Kina i övrigt", menar han och har satt i gång en omfattande internationell debatt.
I en artikel i New York Times den 22 juni finns flera av invändningarna publicerade. Journalisten Robin Pogrebin har ringt runt till de tyngsta namnen som ritar i Kina och fått mycket skiftande svar. Och framför allt kluvna. Alla vill få del av uppmärksamheten runt OS i sommar, men ingen vill förknippas med den kinesiska diktaturens propagandamaskineri.
Det råder helt enkelt en byggrusch i landet som bara kan jämföras med USA under sent 1800-tal och situationen i Europa efter andra världskriget. Citaten i Pogrebins artikel andas tillförsikt men också irritation. Thom Mayne, en Los Angeles-arkitekt, ser arkitektur som extremt politisk och alltid utsatt för "förhandlingar". Eric Owen Moss, också amerikan, har en bild på väggen hemma "med en kille framför en pansarvagn på Himmelska fridens torg 1989". "Men", fortsätter han, "jag har aldrig tackat nej till ett uppdrag i Kina eller Ryssland."
Och så där håller de på. Ja och nej, arkitekter vill framför allt bygga och undviker i det längsta att ta politisk ställning.
Mest svårsmält är en idé om att totalitära regimer ofta är utmärkta beställare av avancerad arkitektur. Här finns de snabba och raka besluten, de tydliga programmen och ofta stora ekonomiska resurser, menar många arkitekter. I senaste numret av Forum AID (2/08) uttrycker sig ena halvan av det schweiziska superkontoret Herzog & de Meuron, Jacques Herzog, mycket frankt: "... man måste förstå att god arkitektur inte bara existerar i demokratiska länder."
Naturligtvis har han rätt, inte minst historiskt. Renässansens och barockens bländande palatsbyggen är otänkbara utan starka bankfamiljer och envåldshärskare. Långt in i 1900-talet finns arkitekter som villigt engagerat sig i omfattande propagandaprojekt, Mies van der Rohe ritade en entré för en utställningspaviljong i Bryssel med nazistiska symboler för Hitler 1934, Le Corbusier uppvaktade Mussolini och den franska Vichyregeringen och ville ha uppdrag och amerikanen Philip Johnson ville gärna, enligt honom själv, "rita för Stalin om ersättningen är stor nog" (New York Times).
God arkitektur? Ett problematiskt och nedsolkat begrepp.
Det hindrar inte att Jacques Herzog och Pierre de Meurons "fågelbo", den nya OS-stadion i Peking, är ett veritabelt bländverk av en sort som bara kan hittas bland de stora arkitektoniska landvinningarna i historien.
Kostnad: cirka 300 miljoner dollar. Konstruktion: stål och betong i ett intrikat nätverk som omger en traditionell idrottsarena. Många ser byggnaden som överraskande "gotisk", ålderdomligt brutal.
I den nyutkomna "Beijing, The New City", Claudio Greco och Carla Santoro, finns alla OS-satsningar med och understryker bilden av just ett "nytt" Peking. De olika byggprojekten, varav flera nu är färdiga inför OS-starten, saknar helt gemensam nämnare och är lysande exempel på den universella "formlöshet" som filosofen Rosalind Krauss diskuterar i ett annat verk, "Considering Rem Koolhaas and Office for Metropolitan Architecture". Egentligen beskriver Krauss en ny typ av "junkspace", skräpstad, som breder ut sig över allt större områden i världens megastäder.
Problemen, menar Krauss och även Rem Koolhaas, ligger inte i den nya arkitekturen, här finns en rad lysande arkitekter som håller i ritstiften, utan i den omkringliggande stadsterrängen, allt som finns mellan husen. Och här skiljer sig inte Peking nämnvärt från andra storstäder, hur eleganta de nya projekten än är.
Vilka är de främsta? Sommar-OS har varit den tunga drivkraften. När den franske arkitekten Paul Andreau 2003 vann tävlingen om Pekings nya opera, National Grande Theatre, var OS-spelen ännu inte beslutade. Det såg under en kort tid ut som om Andreau skulle bli ensam om att vara internationell stjärna i Peking. Men med OS kom helt nya direktiv och bygghjulen började snurra. Också inom andra samhällsområden än idrotten.
Det främsta och största projektet, CCTV (centrum för den kinesiska televisionen), är ritat av Rem Koolhaas och Ole Scheeren, OMA. En gigantisk arkad, eller snarare triumfbåge, som vrider sig upp i luften och konkurrerar med övrig arkitektur genom sin massa, storlek. Jag är inte ens säker på att byggnaden (tornen) låter sig beskrivas i traditionella byggtermer. Den är just så "formlös" som Krauss skriver men saknar ändå inte yttre, tydliga konturer. Invigningen är beräknad till sent i år.
Det andra storverket är PTW Architecture's simmstadion, "vattenkuben", påbörjad 2004. Här finns en nyfiket innovativ konstruktion där fasaden är ritad som en självlysande vattenyta i kuddliknande kvadrater som anspelar på den skriande vattenbristen i Peking. I konstruktionen finns ett omfattande reningssystem som gör det möjligt att återanvända de stora vattenmängderna från bassängerna. Har kommit lite i skymundan av fågelboet och CCTV, men kan mycket väl bräcka dem båda genom sin avancerade teknik och lätta ytterfasad.
Finns något alternativ i Peking till de stora OS-arenorna? Den kinesiska konstnären Ai Weiwei's nybyggda kvarter för ny konst och fotografi och med planerade konstnärsbostäder, "Caochangdi Village", i ett av Pekings ytterområden, är byggt med traditionellt kinesiskt lertegel i grått och följer ett minimalistiskt formspråk som också finns inom äldre kinesisk arkitektur. Kvarteren visar på en radikalt annan hållning än OS-spelens prestigebyggen, stramt, anonymt och exakt infogat i den gamla staden bland de historiska "hutonger" (små trädgårdsfastigheter) som ännu finns kvar. Det bästa som byggts under senare år i Peking.