Nytt inlägg presenteras i elfte timmen..
Anders Wilhelmsons och hans medarbetares nyligen presenterade förslag (22/3) till ett nytt Slussen är ett friskt inlägg i en milt sagt segdragen stadsbyggnadsprocess: de vill ta bort den gamla 1930-talskonstruktionen helt - den behövs inte, menar de - och ersätta den med en öppen fors för Mälarvattnet och en ny sluss, de flyttar fokus från Södermalms bergskant till ett illa tilltygat område väster om Gamla stan ner mot vattnet och ger det chans att leva upp på nytt. Mycket i detta är genialt. Framför allt rör det sig om "arkitektur", alltså en lösning som inte diskuterar framtiden på slirigt historiska grunder utan förutsättningslöst prövar nya vägar.
Naturligtvis finns också problematiska inslag i detta. Nya vägramper skall dras upp mot Södermalm och nuvarande Södermalmstorg (men vackrare än de tidigare), en ny terminal föreslås av gigantiska mått (med ett rationellt men också logistiskt intrikat in- och utfartssystem). Förslaget kommer också mycket sent. När nästan allt är genomgånget, när enbart två konkurrerande förslag återstår (från Nyrén och White) dyker så ett idéförslag upp av Wilhelmson som omkullkastar allt.
Det kräver inte mycket kommunalpolitisk fingertoppskänsla för att förstå att detta kommer att möta rejält motstånd. Anders Wilhelmson var aldrig inbjuden till tävlingen om Slussen och finns inte med bland de arkitekter som stadsbyggnadskontoret brukar anlita. Han är i stället en av få fria intellektuella inom svensk arkitektur som går sina egna vägar. Men visst: politiker och stadsbyggnadstjänstemän kan ibland överraska och ett val närmar sig. Där kan mycket hända.
Samtidigt är stadsbyggnadskontoret riggat för den tvekamp som nu pågår mellan Nyrén och White. Det skall mycket till för att överge nuvarande beslutsprocess och börja om från början. Dessutom tillsammans med en av de mest radiakala arkitekterna i Sverige. Om jag letar efter en motsvarighet till Anders Wilhelmson inom ett annat konstområde hamnar jag hos Bo Widerberg: samma spekulativa blandning av överraskande analys och självklar naturalism (ett gemensamt ljus som är svårfångat och svårerövrat), samma språkliga lekfullhet men också samma professionella, konstnärliga konsekvens.
En arkitekt för Stockholm? Det återstår att se. Wilhelmsons debatthunger räcker långt i sig. Den kan inte svensk arkitektur vara förutan.