Sorgen är tung på Dagens Nyheters redaktion. Vännen och kollegan Benkt Eurenius har ryckts bort mitt i livet. För bara en månad sedan var han i full verksamhet.

Han föddes i Karlskrona men växte upp i Domsjö och tog studenten i Örnsköldsvik. Han gick Fotohögskolan i Göteborg och anställdes på DN:s bildredaktion 1989.

Benkt Eurenius var en egensinnig och målmedveten fotograf som alltid kom tillbaka från varje uppdrag med en personligt engagerad fotografisk skildring, om det så gällde offren i det sönderfallande Rumänien efter kommunismens sammanbrott eller en ballongförsäljare på torget i Haparanda. I stort och smått var han lika engagerad.

Benkt lämnade aldrig ifrån sig ett halvfärdigt jobb. Uppdraget fick ta den tid det tog även om medföljande skrivande reporter nervöst stod bredvid och stampade och ville tillbaka till redaktionen för att skriva sin artikel. Inget rubbade Benkt som lugnt väntade ut det optimala fotograferingstillfället vare sig han med ironisk distans (utan att vara elak) i en enda innehållsdiger bild skildrade en gratisätarlunch för välbeställda konstspekulanter på Bukowskis eller i ett omklädningsrum fotograferade deppande ishockeyspelares frustration just efter en förlustmatch.

Benkt var en i skeendet högst närvarande fotograf som hellre använde sitt vidvinkelobjektiv för att komma tätt inpå sitt motiv och fånga huvuddelen av miljön i sina välkomponerade bilder istället för att på avstånd betrakta och fotografera med teleobjektiv, därav nerven och närvarokänslan i hans bilder.

Den tekniken praktiserade han även i sportsammanhang som på ishockeymatcherna i Globen. Här stod de flesta fotograferna på läktaren eller i ett bås vid rinken och använde teleobjektiv. Inte Benkt. Han introducerade fotografering med vidvinkel vilket krävde i det närmaste närkontakt med spelarna. För att inte skadas av en förlupen puck eller svingande klubbor började Benkt använda hjälm när han fotograferade. Något som i början lite spefullt noterades av de kollegor som idag anser det självklart att själva skydda sina huvuden på samma sätt.

Benkts lyhördhet i mötet med andra människor resulterade i många oförglömliga porträtt som exempelvis bilden på debattören Göran Greider barfota sittande i motljuset i en tallskog eller trubaduren Stefan Sundström med sitt rufsiga hår nödtorftigt ihophållet med ett hårband svårmodigt blickande bort i ett fjärran.

Skildrandet av vardagens egen poesi och empatin med medmänniskorna var nog Benkts speciella styrka, att på bild gestalta en verklighet då egentligen ingenting av synbart intresse händer. Några skolelever som bollar i en gymnastiksal blev i Benkts tolkning mer än bara en gruppbild. Det blev en skildring av ett antal individer som var och en lever i sin egen värld. Benkt hittade alltid den mänskliga aspekten som berör betraktaren av hans bilder. Det är ingen tillfällighet att Benkt tagit så många spontana, fina barnbilder under åren.

Benkt var medmänniskan som jobbade i den humanistiska fotografins tradition. Det var han som fick mig att upptäcka den legendariske fotografen Willy Ronis som dog häromåret 99 år gammal. Willy Ronis med sina oefterhärmliga bilder från Parisiskt vardagsliv var en av Benkts förebilder. För några år sedan träffade Benkt Willy Ronis på en utställning i Paris och fick även tillfälle att visa upp sin egen portfolio för mästaren.

Benkt gjorde många reportageresor under åren på DN. Senast var han på olympiaden i Peking och VM i fri idrott i Berlin. Många av hans bästa bilder togs vid sidan av arenorna. Han utnyttjade alltid tekniken optimalt (småbild, polaroid eller storformat). Från Berlin livebloggade han direkt från kameran. Själv vände jag mig alltid till kompisen Benkt när jag hade problem med den nya digitala tekniken. Han hade alltid tid att avbryta sitt eget och generöst dela med sig av sitt grundliga kunnande. Hans kunskaper, värme och engagemang genomsyrade allt han gjorde.

Längst upp i artikeln kan du bläddra bland ett litet urval av Benkt Eurenius bilder.