Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Documenta 14 i Kassel

Vart femte år hålls världens mest prestigefulla utställning – Documenta i Kassel. Årets upplaga är delad med Aten och har mötts av en proteststorm. DN:s Birgitta Rubin förstår varför.

Utställning

Documenta 14

Kassel, Tyskland. Visas tom 17/9

 

Documenta i Kassel är sedan decennier dubbat till världens viktigaste evenemang för samtidskonst – och med spjutspetskonst och nyskapande presentationsformer alltid en het källa till kontroverser.

Denna 14:e upplaga har dock orsakat en proteststorm utan like, genom traditionsbrottet att flytta halva utställningen till Aten. Greker har kritiserat tilltaget som kulturkolonialism, en ”mjuk makt”-utövning. Tyska skattebetalare har i sin tur ifrågasatt varför lilla Kassel, som arrangerat Documenta vart femte år sedan 1955, ska dela med sig.

Den konstnärlige ledaren Adam Szymczyk har förklarat delningen med att det är en solidaritetshandling och att Aten är ”emblematisk för samtidens globala kris”.

Men just Greklands skuldkris, åtstramningspaket och humanitära flyktingkatastrof gör det ännu svårare att förstå Documentas arbetstitel ”Lära av Aten”. Fast enligt Szymczyk ska det tolkas som ”avlära” – genom bryta rådande maktstrukturer kan man öppna för nya, inkluderande perspektiv.

Bristen på information är respektlös mot både konstnärerna och publiken.

Själv hoppades jag på mer klarhet på plats i Kassel, där argentinskan Marta Minujíns ”Parthenon of books” på Friedrichsplatz är en såväl visuellt som konceptuellt imponerande centralpunkt; ett jättelikt tempel uppbyggt av bannlysta böcker på platsen för nazisternas bokbål. Och på Königsplatz står nigerianen Olu Oguibes ståtliga flyktingmonument, en 16 meter hög obelisk med bibelcitatet ”Jag var en främling och du släppte in mig” på fyra språk.

Men den åstundade presskonferensen urartade till en tre timmar lång parad med hyllningar av Documentas ”dare to share” och kritik mot den ”normativa diskursen”. Vi påmindes även om konstens sociopolitiska fond; ”osäkerhetens tid” präglad av flyktingströmmar, krig, global uppvärmning, terrorism, fascism, nyliberal kapitalism, patriarkala strukturer.

Efter en rad kulturpotentater, en syrisk violinist och assisterande kuratorer från jordens alla hörn, ovanligt nog lika många män som kvinnor plus en transperson, talade Adam Szymczyk – men upprepade bara vad han sagt tidigare.

Kanske var det en uttröttningstaktik, eftersom den tusenhövdade presskåren sedan flydde frågestunden. De flesta av oss hoppades nog att Documentas andra del i Kassel skulle vara bättre organiserad än den i Aten. Att man åtgärdat bristen på information om både konsten och den tvådelade utställningen, där samma 160 konstnärer återkommer i båda städerna men med olika verk och sammanhang.

Tänk vad man kan bedra sig. Jag har varit på Documenta fyra gånger tidigare, liksom på mängder av internationella konstevenemang, och aldrig varit med om en så usel vägledning. Av gammal vana går jag först till Fridericianum, som brukar vara Documentas huvudarena. Men här visas nu guldkorn från Greklands nationalmuseum för samtida konst (EMST) – som inte kunnat öppna i Aten.

Så mycket har jag snappat upp från ett rudimentärt häfte. Men det finns ingen katalog med beskrivningar och förteckningar av aktuella verk, inga lokalplaner och, i alla fall under pressdagarna, inte ens namn och titlar vid alla verk.

På Fridericianum tror jag mig först se en hyperaktuell installation: en grupp huvudlösa män med koffertar och en hage på golvet som börjar med ”Desorientering” och slutar med ”Utlänningspolisen”. Men verket visar sig vara från 1974, del av efterkrigskonstnären Vlassis Caniaris serie om gästarbete.

I urvalet från EMST finns många intresseväckande verk av både okända och internationellt kända greker som Jannis Kounellis och Lucas Samaras. Med tyska pengar kan museet äntligen öppna i höst och klagomålen om att få grekiska konstnärer har inkluderats i Documenta stämmer i alla fall inte i Kassel, där grekiska namn märks på flera av trettiotalet utställningsplatser och scener i stan.

Om man nu hittar dit, med den summariska kartan eller om smartphonen lyckas kontakta hemsidan. Documenta har själv hittat på namnet Neue neue galerie i det brutalistiska huvudpostkontoret i Nordstadt, där ingången dessutom är dold på baksidan.

Nordstadt är en del av Kassel där det tidigare låg industrier och som numera befolkas av olika invandrargrupper. Här har Documenta för första gången hyrt ett flertal utställningslokaler, varav Neue neue galerie är störst och visar flest nya verk. Några av de bästa dessutom.

”Sällskapet Halits vänner” ger hårresande vittnesmål om mordet på 21-årige Halit Yozgat i Nordstadt. Långt om länge erkänns det som ett av många nynazistiska hatbrott.

Här finns också Gordon Hookeys färgstarka monumentalmålning ”Murriland!”, som beskriver kolonisationen av Australien ur aboriginernas perspektiv. I likhet med årets konstbiennal i Venedig har Documenta bjudit in en rad personer från olika urbefolkningar – men i Kassel känns det inte som en exotisering utan deltagarna är där som konstnärer i egen rätt.

Den samiska gruppen ger mig störst behållning. Marét Ánne Sara har flera verk i Neue neue galeri, däribland ett makabert men magiskt vackert draperi av renskallar och dokumentation av ett rättsfall om påtvingad renslakt som brodern driver mot norska staten.

Här finns även verk av Joar Nango, som i samisk tradition arbetar med nomadisk arkitektur i det kollektiva projektet ”European Everything”. Han har färdats i skåpbil från Sápmi till Aten och har i Kassel inrett en glaspaviljong till en mobil scen, omgiven av renskinn, björkris och romsk smideskonst.

I centralt belägna Documenta Halle hittar jag den enda svensken: Britta Marakatt-Labba. Här visar hon sitt 24 meter långa broderi ”Historia”, med scener ur samisk mytologi och historia.

Under öppningsveckan hade hon bjudit in musikerna Simon Issát Marainen och Axel Andersson, där den förstnämnda skulle jojka hennes broderi. Den uråldriga jojken beskrevs för pressen som ”en andra bön för Documenta” och många med mig var helt tagna av stämningen och trycket i Issát Marainens röstslingor.

Själv är jag glad över att äntligen ha fått se Marakatt-Labbas fantastiska bildbroderi som tillhör Tromsø universitet, absurt att det måste ske i Tyskland. Det är en historisk ironi att Sverige representeras av samer på Documenta, en i århundraden diskriminerad minoritet. Själv har jag länge frågat mig varför svenska konstinstitutioner intresserar sig så lite för konstnärer i våra nationella minoritetsgrupper.

Det som nu händer i konstvärlden är resultatet av flera decenniers identitetspolitik, med ett uppror mot gamla makt- och smakhierarkier. På presskonferensen utrycktes detta bäst av filosofen och transaktivisten Paul Beatriz Precadio, kurator för Documentas programverksamhet.

Precadio talade om att konstruera en historia för alla dem som ansetts ”less than human” och har skrivit en gripande essä om sin personliga kamp i den textbaserade katalogen ”The Reader”.

Men i konstsammanhang vill man se bildmässiga gestaltningar och på Neue galerie hittar jag fascinerande verk av Lorenza Böttner, född som Ernst Lorenz Böttner, död i aids 1994 i Kassel. Som barn förlorade Böttner båda sina armar i en olycka men vägrade använda proteser. Böttner lärde sig att måla med fötter och mun, och uttryckte sig även genom cross-dressing, dans och performancer.

Documenta 14 har tagit över hela det nyklassiska museet Neue galerie, för verk med historiska kopplingar till temat ”Lära av Aten”. Här finns bland annat två vyer från Akropolis av 1800-talsmålaren Louis Gurlitt. Han var farfar till Hildebrand Gurlitt, konsthandlare under nazitiden, och det var hos dennes son man häromåret hittade en jättesamling konst rövad från judar.

Idén att ställa ut detta konstrov i Kassel gick inte att genomföra och på Neue galerie har i stället Maria Eichhorn fått ett stort utrymme för ”Rose Valland Institute”, med en publik uppmaning att gräva fram fakta om andra olagliga samlingar.

Documenta erbjuder bara skissartade tankegångar kring detta laddade material. Fast på några ställen bränner det ändå till. Särskilt i gallerigången med ”Länderfiguren” i vit marmor, nationalistiska representationer av åtta europeiska länder från sent 1800-tal. De ställs nu emot expressiva medeltida bronsbyster från Benin, som britterna rövade 1897.

Och på Grimmwelt, ett nytt museum om de berömda bröderna Grimm, är det omskakande att få se originalverk av Bruno Schultz. Han mördades efter att ha slutfört väggmålningar med motiv ur Bröderna Grimms sagor till en Gestapoofficer.

Sammanfattningsvis är den starkt politiska Documenta 14 alldeles för fattig på sådana konstupplevelser – men desto rikare på intressanta spår och initiativ. Adam Szymczyk är beryktad för sitt nyskapande förhållningssätt och sin näsa för unga talanger och bortglömda eller marginaliserade konstnärer. Årets Documenta domineras också av helt okända eller mindre kända namn.

Desto viktigare då med pedagogiska presentationer, som hade fått betydligt fler verk att lyfta! Bristen på information är respektlös mot både konstnärerna och publiken. Min slutsats är att ledningen bränt alldeles för mycket krut på att åka i skytteltrafik mellan Aten och Kassel.

De samiska konstnärerna ger mig

De samiska konstnärerna ger mig störst behållning. Marét Ánne Sara deltar med ett makabert men magiskt vackert draperi av renskallar.