Hej Emi, vem är du?

- Åh hjälp, frågan som alltid pressar ner den tillfrågade i analyssoffan, krampaktigt repeterande just frågan ”Vem är jag?”. Var är papperspåsen? Behöver djupandas! Jag är en frilansande skribent, copy, översättare, mamma och museiälskare. Jag har så många årskort att jag inte kan stänga plånboken. En ständig källa till glädje!

Varför just en museiblogg?

- Museer och bibliotek är så underbara bitar av varje sann demokrati. Jag älskar tanken på att tillgången till kunskap, historia och konst är alla medborgares rättighet. Att Obama och en liten pensionär från Varberg får komma lika nära Mona Lisa, det är så fint, så rätt.

Finns det några vanliga missuppfattningar om "museibesöket" som du vill slå hål på?

- Att det är tråkigt att gå på museer. Det är som att säga att livet är tråkigt. För mig är museer liv. Och det säger jag utan att skämmas eller ens rodna. Museer är liv på burk, de mest konkreta spåren av människor som inte längre är ibland oss och vars släktingar ofta glömt bort hur de var. Jag känner kontakten genom seklen. Vi kanske har iPhones medan de bar strutmössa, men i grunden är människan alltid densamma. Full av längtan efter mat, kärlek och bekräftelse.

Vad kan DN.se-läsarna se fram emot i bloggen framöver?

- Tips om museer, arkiv, samlingar och utställningar i Sverige och utomlands. Det finns museum om precis allt. Så se fram emot länkar och tips om allt från utställningar om medeltida handskrifter till moderna storsatsningar på mode och ingenjörskonst. Jag är intresserad av nörderiet som präglar museiintendenter och utställningsskapare. Den totala uppmärksamheten riktad mot ett ofta väldigt smalt ämne. Rörande, och lite ovanligt i vår tid.

Just nu har en utställning med "nakna statister" på Museum of Modern Art i New York vållat viss uppståndelse. Som museumbloggare utgår jag från att du har en analys i bakfickan...

- Min analys är att konstnären ifråga lider av den vanliga vanföreställningen att museer är dammiga, döda institutioner som behöver piggas upp av lite naket, lite performance. Personligen blir jag inte alls lockad. Jag tycker det känns påträngande att behöva passera nakna levande människor för att få njuta på museet. Jag läser att man kan få sitta öga mot öga med konstnären och att det anses vara en ”act of extreme generosity” från konstnärens sida. Jag delar inte den synen på konstnär och konstupplevare. Jag tycker att det i så fall är lika extremt generöst av museibesökaren att uppfylla konstnärens intentioner med hjälp av sin egen närvaro.

Klicka här för att komma till bloggen Exhibitionisten.