Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst & Form

En stjärnsmäll att minnas för livet

Hans Rosenström under inspelningen av ”Jag som vittne” på Stadsbiblioteket.
Hans Rosenström under inspelningen av ”Jag som vittne” på Stadsbiblioteket. Foto: Bonniers konsthall

”Minneskonst” heter Bonniers konsthalls höstsatsning, i samarbete med historiska museer och bibliotek i Vasastan. Projektet är angeläget, skriver Birgitta Rubin, som knockas av en slagkraftig, återupptäckt skulptör.

"Minneskonst"

Bonniers konsthall, Teater- och musikbiblioteket, Judiska museet, Observatoriemuseet, Stadsbiblioteket, Strindbergsmuseet och Spökslottet, Stockholm.

Visas t o m 24/11.

Det är högkonjunktur för historiska romaner och tegelstenstunga självbiografier. Det är lajv, historieätande, retromode och renässans för gammalt hantverk. Och på en gallerirond i Stockholm kan man just nu se hur konstnärer återupplivar bortglömda människor och betydelsefulla experiment. Eller dissekerar gamla trauman, både personliga och kollektiva (se DN 29/8).

Bonniers konsthall ställer sig mitt i denna retroströmning med "Minneskonst". Det är en idémässigt och kulturpolitiskt viktig satsning, med en serie utställningar och program på konsthallen och sex närliggande museer och bibliotek i Vasa­stan. Flera av dessa historiska rum är orättvist obemärkta; i synnerhet nedläggningshotade Observatoriemuseet.

Projektet som helhet är dessutom konstnärligt slagkraftigt. Rena stjärnsmällen i ett fall; Alina Szapocznikows minnesutställning i konsthallens stora sal. Omtumlad vacklar jag omkring mellan skulpturer och teckningar av denna återupptäckta polska skulptör, som dog i förtid 1973. Det är omöjligt att värja sig mot smärtan och skärpan i detta brännande konstnärskap.

Framför allt golvas jag av den centrala installationen "Tumörer personifierade", deformerade avgjutningar av hennes eget huvud. Alina Szapocznikow plågades som ung i koncentrationsläger och senare av cancer, samtidigt nedtryckt av ett misogynt samhälle och konstliv.

Jag cirklar runt de gulaktiga bumlingarna med förstenade ansiktsdrag, placerade på golvet i grått grus. De är på en gång skrämmande och sensuella. Mina associationer går till allt ifrån kranium och tumörer i formalin, till mumifierade människor och Auguste Rodins underbara skulpturer där kroppsdelar bryter sig ut ur stenblock och historiens hinnor.

Men Alina Szapocznikow levde också i nuet, i det revolutionära 60-talet. Hon experimenterade vilt med dåtidens nya (och obeständiga) plastmaterial, som de amerikanska popkonstnärerna och "de nya realisterna" i Paris, där hon var verksam. Huvudena är gjorda av polyester, glasull och tidningspapper. I "Ungkarlens askfat" (bilden på förstasidan), en surrealistisk och feministisk protestskulptur, fimpade hon riktiga cigarretter i plastgeggan. Det föreställer hjärnsubstansen i ett kvinnohuvud, med bortspräng hjässa.

Sönderfallande och stympade kroppsdelar, främst kvinnobröst och munnar, återkommer i många skulpturer. I popkonstens fräcka anda går flera även att tända likt lampor. Szapocznikow var kul också, mitt i allvaret. Denna miniretrospektiv innehåller även arkivmaterial om tidigare utställningar och brev om orealiserade projekt, som en Rolls-Royce i rosa marmor. I dubbel skala!

Missa inte filmen där Szapocznikow koncentrerat arbetar i ateljén och leende minglar på en vernissage. Hon är kusligt levande i dessa korta klipp, följt av sekvenser där hennes marionettliknande skulpturer satts i rörelse som vålnader ur det förflutna.

Känslan av levande historia förstärks av Cecilia Edefalks tvådelade projekt – på konsthallen "Vit inuti" med en serie änglasiluetter och på Strindbergsmuseet textverket "Historia för framtiden". Den gemensamma tråden är de fladdrande änglarna, "historiens spöke", och Edefalks konversation med August Strindberg.

Under fyra års tid upplevde hon en stark kontakt med författartitanen, i möten på en bänk i Tegnérlunden. Strindbergs röst uppenbarade sig som skrivna meningar på hennes näthinna, där förolämpningar av typen "Du är en slyna som måste uppfostras" varvades med mer eller mindre fruktbara uppmaningar som grep in i processen med änglamålningarna.

Efter Moderna museets succé med Hilma af Klints andliga bilduniversum får vi här ett nutida exempel på hur seanser med direktiv från "den andra sidan" kan vara konstnärligt givande.

Cecilia Edefalk redovisar även änglamotivets egen historia. Hennes förlaga är en italiensk renäs­sans­ängel och serien har byggts på och förändras i olika utställningsrum. Den lösa gestaltningen korresponderar med ängeln som en eterisk ljusvarelse, fångad i gula jordfärger som ockra, umbra, rå och bränd sienna.

Historiens vingslag känns även i irländaren Gerard Byrnes videoinstallationer på konsthallen, men hans ton är medvetet mer distanserad. Byrne arbetar med tidstypisk "reenactment", en riktning i samtidskonsten där historiska händelser och förbisedda ögonblick åter- och omskapas, för att addera nya perspektiv.

Källmaterialet till två av Byrnes verk är rundabordssamtal om sexvanor och erotiska fantasier. Det ena från 1973 publicerat i Playboy, det andra nedtecknat i Paris 1928, med uteslutande män ur surrealistkretsen. I båda fallen är innehållet transformerat i flera led – från samtal till text till filmad "teater".

Det är smart och snyggt iscensatt, där föreställningarna om sex framstår som tydliga tidsdokument. Jag såg det senare verket, "A man and a woman make love", på Documenta XIII i Kassel förra året. Där fick det en extra tidsdimension av visningen i en sunkig festlokal i det som en gång var ett tjusigt 50-talshotell.

Några trappor upp i konsthallshuset på Torsgatan ligger Musik- och teaterbiblioteket, där den libanesiske ljudkonstnären Tarek Atoui fått fri tillgång till den legendariska Elektronmusikstudions ljudarkiv. EMS konstmusik är nedklippt till tusentals mikrosamplingar och Atoui har för ändamålet byggt ett "instrument" som genererar slumpvisa ljudbilder.

Men här, i ett trångt och opersonligt forskarbås, har i alla fall jag svårt att komma i "rätt" stämning. Verket "Det metastabila snittet" utvecklas dock kontinuerligt i samarbete med studenter, som ska arbeta i båset. Och jag ser fram emot Atouis kommande livekonsert i det atmosfäriska Spökslottet, ett palats från 1700-talet som normalt är stängt för allmänheten.

Från konsthallen kan man sedan gå på minnespromenad genom Vasa­parken till Judiska museet. Detta ledsagad av Hans Rosenströms suggestiva, finlandssvenska stämma, som filosoferar om opålitliga minnen och kroppslig närvaro i nuet. Upplevelsen av parallella verkligheter är stark bland museets religiösa artefakter och filmbilder om Förintelsen.

Rosenströms ljudverk går att ladda ner i en smartphone och kulminerar i körsång på Stadsbiblioteket. I den mäktiga rotundan skapar ljudet av fallande skalor (Shepard tone) en fysisk sensation av att dras ner i en virvel.

Bakom biblioteket, på Observatoriekullens högsta punkt, ligger Observatoriemuseet. Från husets kupol har man ända sedan 1753 kunnat skåda upp mot stjärnor och planeter. I denna anrika, unika miljö visas Ann Böttchers minutiöst tecknade granar från olika tider och "Museet över förlorade konstellationer" av Raqs Media Collective.

Den indiska gruppen har med förnuft och känsla kompletterat de vetenskapshistoriska samlingarna med 13 objekt, som representerar försvunna stjärnbilder. Det är bland annat "Flamingon", "Tigrisfloden" och "Skarabén", som sorterades bort 1930 då Internationella astronomiska unionen enades om endast 88 officiella konstellationer.

Här får publiken chansen att skapa en alternativ stjärnkarta och samtidigt en påminnelse om att det finns mer än en "sanning".

"Minneskonst" visar effektivt hur förrädiskt tidsbunden och föränderlig historieskrivning kan vara. Ett led i sökandet efter vad som gick fel och vad vi borde komma ihåg för framtiden. Rent konkret hoppas jag att det nu skapas opinion för att Observatoriemuseet är ett minnesrum värt att bevara.