Erland Cullberg är tillbaka i rampljuset med en stor utställning på Konstakademien, som öppnar på lördag. Samtidigt kommer boken om hans häftiga måleri och hela härligheten, författad av brodern Staffan Cullberg.
Han öppnar dörren och sträcker fram näven. Oljefärg i handflatan. Klargula stänk över kinderna.
Själv har han, som en gång kallades "en ursinnig tämjare av färg", arbetat hela tiden. Här i sin marklägenhet i Sollentuna, mitt i den svenska förortsstillheten.
- Jag målade blåa tårar i går, säger han och fiskar upp några droppar färg ur en nyöppnad tub.
Hela hans liv tycks vara en målning utan ramar. Över tapeterna väldiga friser med gåtfulla, självlysande gestalter, precis som i verken han ställt ut.
Bakom skinnsoffan har oljefärgssjoket blivit så tjockt att väggen börjat bågna.
- Det är bara att hoppas att man slipper se hyresvärden här, säger Erland Cullberg och ler.
Det var efter utställningen på Moderna museet 1986 som han blev på samma gång folkkär och kritikerfavorit. Brodern Staffan Cullberg, som är med oss under besöket och just har gett ut den återblickande boken "Erland Cullberg.
Färgen och hela härligheten", berättar att människor blev alldeles tagna när de konfronterades med de stora, dunkla dukarna.
I sin bok skriver han att Erland Cullberg gick från att ha "betraktats som en total särling" i början av sjuttiotalet till att bli en portalfigur för en svensk generation av så kallade nyexpressionister, som "dyrkade det häftiga måleriet". Han blev kort sagt en "konstnär för konstnärer" och har så förblivit genom åren.
Nu när måleriet åter intagit konstscenen kommer sannolikt också den stora publiken att omfamna honom igen.
- Folk blir alltid väldigt sugna på att tolka vad motiven betyder, säger Staffan Cullberg, själv konsthistoriker och fram till pensionen häromåret chef för Statens konstråd.
- Målningarna är scenerier där gestalter kommer i kontakt med varandra, det är som i ett skådespel, men figurernas roller är inte bestämda.
Erland Cullberg fick diagnosen schizofreni som ung på 1950-talet, mitt under utbildningen på Konstakademien, själv har han kallat det sin "spritt språngande psykiska förkylning".
I höstas rönte den kände psykiatern Johan Cullberg, den tredje offentligt verkande brodern i familjen, stor uppmärksamhet med sin rättframma självbiografi "Mitt psykiatriska liv". Där skildrar han broderns insjuknande och hur det påverkade honom själv och hans omgivning. De ohyggliga behandlingarna. Att han blev bättre av att få måla.
Men Staffan Cullberg är mycket noga med att betona att "det här inte handlar om någon sjukdomskonst". Han inskärper att brodern är klassiskt, akademiskt skolad, och placerar honom i en tradition av nordeuropeiska konstnärer som Emil Nolde, Edvard Munch och Jarl Ingvarsson.
Själv nämner Erland Cullberg den dramatiske, spansk-grekiske 1500-talsmålaren El Greco som en av sina influenser.
Under förra perioden av uppmärksamhet figurerade han till sist också i kvällspressen, i stora hemmahosreportage där han levererade sina drastiska, poetiska oneliners. Det talades om att han exploaterades hårt. Var det därför Erland Cullberg efter några år i rampljuset tycktes försvunnen, för att han ville ha lugn och arbetsro?
Snarare var det helt enkelt så att "strålkastaren riktades åt annat håll", menar hans bror. Och under tiden i medieskugga har han hela tiden fortsatt att ställa ut, mött en publik med nya verk.
- Idel solsken, säger Erland Cullberg själv om den förra perioden av uppmärksamhet, men lägger till: "man blev irriterad av direktörer som skaffade sig representation".
- Du Erland, de är skitfina de här som står mot väggen! avbryter Staffan Cullberg och pekar på några helt färska, starka målningar i vardagsrummet.
På en av dem syns en mörk figur med lysande konturlinjer utan ansiktsdrag intill en förmörkad sol, och plötsliga färgstråk av kadmiumrött.
På en annan vad som ser ut som ett bröllopspar, framför en kyrka med gräsgrönt tak.
- Tackar tackar, de blev klara i går kväll, men de här... svarar Erland Cullberg och sveper ut med handen över några av de färgtunga dukarna som ligger direkt på golvet.
- Jag vet inte, jag kanske skulle ha låtit dem vara, inte gått på dem igen.
Hans produktion är enorm och bara en del av den hämtas upp av konsthandlaren för att hängas på tork i "lagret" på annan plats. När han är ute och reser tecknar han för att hålla i gång.
Hur gör du när du börjar på en målning?
- Jag stryker ut färgen över duken, och sätter i gång, man får en känsla av att naturen slagit till på skarpen.
Din första oljemålning, hur såg den ut?
- Det var när jag lämnade Västerås, jag målade av ån, och ett slottstorn.
Och sedan ..?
- Det var en lucka i golvet som öppnades och ledde ner i jorden.
Staffan Cullberg ordnar fika i köket. Jag tänker på honom och på Johan Cullberg, som skrivit så mycket om konstnärliga skaparkriser och skaparkraft i några av sina böcker. Tänker att deras bror, konstnären, på ett sätt, är allt de inte är. Kanske skulle vilja vara?
- Nej, jag känner ingen avundsjuka på det sättet, jag har alltid glatt mig otroligt åt hans konstnärskap, säger Staffan Cullberg.
- Det skulle ju inte vara jag i så fall, säger Johan Cullberg senare i telefon.
- Hans begåvning har alltid varit spännande, som ung spelade han fiol, skrev poesi, slog volter. Och så måleriet. Jag är tacksam över att jag genom min närhet till Erland får ta del av hans gåvor.
Det börjar bli dags att gå. Erland Cullberg är sjuttiosju år nu, ser rätt trött ut där han står i ateljén och ser ut genom fönstret. Luften tung av terpentin. Han tänder en cigarrett. Böjer sig över en av målningarna igen.
Hur känns det inför öppningen på lördag?
- Det känns som en stor början det här.