Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst & Form

Ett intimt och livskraftigt bilduniversum

Moderna museet visar ett brett urval bilder av kultförklarade amerikanskan Francesca Woodman. Hon blev bara 22 år. Men hennes fotokonst har ett otroligt raffinemang och en odödlig lyskraft, tycker Birgitta Rubin.

Francesca Woodman

”Om att vara en ängel”

Moderna museet, Stockholm. Visas t o m den 6 december.

Det är svårt att komma förbi Francesca Woodmans självmord i tolkningen av hennes fotokonst. Hon var så förtvivlat ung, blott 22 år. Så förtvivlat vacker. Men framför allt så makalöst begåvad att hennes alldeles för tidiga död kan få stenar att gråta. Woodman använde ofta sig själv som modell. Med hjälp av sitt troskyldiga ansikte, änglahår och smidiga kropp iscensatte hon psykologiska dramer – hudlös och naken såväl symboliskt som bokstavligt. Vilket är ett avgörande skäl till att hennes sällsynt starka och sensitiva bilduniversum även inbjuder till identifikation.

Ändå blir jag tagen av anstormningen till Moderna museets vernissage, har aldrig sett en så stor, ung publik här. Kulten kring Francesca Woodman verkar närma sig Kurt Cobains i musikvärlden. Sedan länge är hon en favoritförebild för konststudenter och det märktes en andaktsfull förväntan i köerna inför varje liten bild.

Francesca Woodmans fotografier är så små att man måste gå nära inpå, nästan uteslutande i fyrkantiga format som ryms i en hand. Moderna museet har samarbetat med föräldrarna och utställningen består enbart av så kallade ”estate prints” i urval av curatorn Anna Tellgren. Woodmans egna printar är i dag, mer än tre decennier efter hennes död, så fragila att de inte får lämna USA.

Beteckningen ”estate print” garanterar dock att de är närmast identiska med vintageprintarna. På vernissagen får jag möjlighet att prata med föräldrarna, båda konstnärer, som närgranskar allt vad stiftelsens kopist gör. Enligt George Woodman, målare och fotograf, kunde dottern producera 20–25 olika kopior innan hon bestämde sig för en slutgiltig version. Det behändiga formatet beror på att hon använde handen för att styra ljuset under framkallningsprocessen i mörkrummet!

Francesca Woodman fotograferade enbart i dagsljus, i princip allt hon gjorde orkestrerades noggrant i en inomhusmiljö, och nästan hela kvarlåtenskapen på omkring 800 verk består av svart-vita analoga printar. Plus några korta videofilmer. Sin sista tid i livet, då hon bodde i New York, experimenterade hon även med färgfoto.

The estate of Francesca Woodman har nu lånat ut en film av åtta hopklippta videosnuttar och 102 stillbilder, varav ett tiotal aldrig visats förut. Fler av dessa är modebilder, eller snarare försörjningsförsök som är ovanliga i sitt slag men i mitt tycke något sämre varianter av hennes fria fotografi.

Mer intressanta är experimenten med diazotypier, där hon projicerade diabilder på stora ljuskänsliga ark och sedan lät framkalla dem på en firma som kopierade arkitekturritningar.

På Moderna museet har digitala utskrifter av diazotypier i blått, lila och sepia fått en egen, stiligt arrangerat sal. Lutade mot en vägg står några manshöga ”studier för ett tempelprojekt”, med modeller draperade som antika karyatider. Woodmans klassiskt sköna kvinnokolonner är omgivna av liggande, långsmala verk, varav ett uppbyggt som en filmremsa – en intrikat bård av formstudier som bildar ett zigzag­mönster.

Utställningstiteln ”Om att vara en ängel” är hennes egna ord, skrivna i nederkanten på en serie foton där hon själv agerar ängel. Ett urval av dessa hänger i den första salen och änglatemat återkommer genom hela hennes produktion. Här finns referenser till allt ifrån ängeln i den religiösa konsten och kuttersmycken, till Yves Kleins performancer med kroppsliga avtryck och mer spöklika transformationer i en gotisk skräckromantisk tradition.

Woodman arbetade i serier och det är en ren glädje att se hur metodiskt hon vänder och vrider på sina motiv, både form- och innehållsmässigt. Hon kan lösgöra och ”zooma in” en detalj som änglavingarna och även rent konkret skifta perspektiv: en ängel uppifrån-bakifrån, en annan böjd underifrån.

Francesca Woodman använde sig av åtskilliga knep för att uppnå eftersträvade effekter i sina tablåer: rörelseoskärpa, speglingar, skuggor, ljusreflexer, beskärningar, överexponering, dubbelkopiering. Hon hade en förkärlek för surrealistiska stämningar, med en rekvisita och symboler som Man Ray och andra surrealister älskade: däribland handsken, ålen, svanen, snäckan.

I den genomtänkta hängningen ser man också hur Woodmans sviter hakar i varandra. ”House” och ”Space” tillhör de mest slagkraftiga och kända serierna, där hon arbetat i förfallna miljöer och även med glasvitriner som fanns på konstskolan i Providence, där hon gick som tonåring 1975–78.

Här förhåller hon sig till rummet, brottas med det begränsade (livs)utrymmet och trycker sig mot väggarna. Hon blir ett med arkitekturen, skyler sig med söndriga tapetvåder, tar sig in från sidan i den öppna spisen och närmast uppslukas av väggen. Här glider stämningen mellan det lekfulla, sagoaktiga och det klaustrofobiska, kusliga.

I ljuset av Woodmans självmord har dessa bilder tolkats som en upplösning av identiteten, en kvävande kvinnoroll och förebud om det egna försvinnandet. Offerdöden. Den lysande serien ”Självbedrägerier”, där hon står i skamvrån och kryper ihop i ett hörn, öppnar också för psykosociala tolkningar.

Men de är allt för ensidiga. Denna utställning, med ett brett och fantastiskt urval bilder, rymmer långt fler dimensioner. Ingen vet exakt hur mycket Francesca Woodman producerade under sin korta livstid. Hon hann bara ställa ut ett fåtal verk och sålde nästan inget. Däremot gav hon bort ett okänt antal printar – en del skickade som kort med texter till familjen, vänner och älskare.

Föräldrarna misstänker också att ratade kopior ”knycktes” ur papperskorgar. I tv-dokumentären ”The Woodmans och i väntexter framhålls en ”rockstar quality” hos Francesca Woodman. Hon var speciell. Självlysande. En intensiv (säkert rätt krävande) känslomänniska och konstnärsnatur. Samtidigt fåfäng och extremt ambitiös. Både lärare och andra studenter vittnar om att hon svävade högt över sina jämnårigas nivå.

Ett underbarn helt enkelt, som redan i tidiga tonåren demonstrerade en osedvanlig talang. På utställningen är det första exemplet Woodmans signerade ”Självporträtt vid 13”, medvetet komponerad med ett djärvt linjespel (en pinne mot avtryckaren?) och ett bortvänt ansikte.

Året innan hade hon fått en kamera jämte några grundläggande lektioner av sin pappa, och blev snabbt besatt av fotografins konstnärliga möjligheter. I nästa bild i kronologin kryper hon (?) genom hålet i en gravsten och frammanar känslan av en vålnad eller kanske en ängel. För mig berättar George Woodman att det var en kvinnlig fotolärare på en internatskola som starkast påverkade den brådmogna Francesca; ”inte tekniskt utan poetiskt”.

Just den lyriska dimensionen är något som särskiljer Francesca Woodman från många generationskamrater på 1970-talet. Det märktes på Mjellby konstmuseums utställning ”Woman” häromåret, där jag samtidigt fick klart för mig att Francesca Woodman och Cindy Sherman bara var två i mängden av amerikanska och europeiska kvinnor som parallellt arbetade med iscensatt fotografi; med rollspel, masker och representationsfrågor. De punkterade den traditionella bilden av kvinnan som objekt och skapade sig själva som aktiva subjekt med multipla, flytande identiteter.

Moderna museet fyller pedagogiskt på med fler besläktade fotokonstnärer från samlingen, även män och svenskar. 22 namn visas i en anslutande sal, och demonstrerar att fotografin på 70-talet var i en brytningstid, mellan en dokumentär och en mer konstnärlig, subjektiv praktik. Här är Duane Michals konceptuella bildberättande nog det som ligger Francesca Woodman närmast.

Hennes märkvärdiga produktion upptäcktes samtidigt som den postmoderna och feministiska teori­bildningen slog igenom i mitten av 1980-talet. Woodmans första tillskyndare och uttolkare var ­Rosalind Krauss och den feministiska foto­historikern Abigail Solomon-Godeau.

Den senare har återvänt till sin första text om konstnären och tycker fortfarande att en feministisk läsning är befogad, särskilt som Woodman fokuserar på den nakna kvinnokroppen (den nya studien är publicerad i Sammlung Verbunds monografi). Men Solomon-Godeau har nu upptäckt att det finns störningsmoment i många bilder och att färre än man kan tro är självporträtt – enligt Woodmans bästa vän var hon irriterad över en sådan förenklad etikett.

Hon laborerade helt enkelt med modeller som var kroppsligt lika henne och flertalet bilder är kollektiva akter. Francesca Woodman må ha varit psykiskt skör men alls ingen tragisk ensamvarg, många i bekantskapskretsen stöttade hennes bildskapande. Glöm inte heller att den nakna kvinnokroppen tillhör konsthistoriens vanligaste motiv och att sexuell frigörelse låg i tiden.

För mig är det mest välgörande med utställningens urval ett synliggörande av att Francesca Woodmans espri. Här finns mängder av visuella gags; det är så uppenbart att hon lekte, skojade, skrattade. Se bara på serien med ”Charlie the model”, där hon och han ystert nakendansar. Mitt emot hänger några obetalbara bilder, där hon fäster tvättnypor på huden och klämmer ihop magen till en ”mun”. I den kanske roligaste videosekvensen låter hon kameran vila i ett hörn, som sakta dränks av vätska och vid en utzoomning ser ut att komma från ett manligt skrev…

Förutom humorn vill jag framhäva hennes konsthistoriska bildning. Francesca Woodman talade italienska obehindrat, familjen tillbringade långa perioder på en gård utanför Florens och föräldrarna skolade henne i det klassiska kulturarvet. Det vimlar av allehanda referenser i Woodmans bildvärld och såväl självklara som tänkbara inspirationskällor har penetrerats lika ihärdigt som självmordet.

Man kan bara konstatera att hon sög i sig intryck, med den hyperkänslighet som har en tung baksida. Själv landar jag i insikten att all konst föds ur konst.

Det verkligt sensationella är att Francesca Woodman så tidigt var en så självständig och sofistikerad bildskapare. Avgörande i sammanhanget är hennes utpräglade känsla för former, strukturer, texturer. Ju mer jag tittar desto tydligare ser jag linjespelet, hur medvetet hon använde sig av hörn och vinklar, gärna i kontrast till mjukt böljade rörelser och sensuellt veckade tyger.

En av hennes mest raffinerade kompositioner har en diagonalt liggande kvinnokropp. Hon är fotograferad bakifrån, randig av spetstrosor, strumpebandshållare och bh-ar, linjer som leder upp mot fritt hängande nylonstrumpor.

Rörelsen är viktig för Francesca Woodman. Lika ofta som hon verkar upplösas, kliver hon fram. Framkallas.

Ett nyckelverk är videon där hon står naken bakom ett vitt papper, skriver sitt namn med ena handen och successivt river bort förhänget, för att slutligen framträda i all sin glans. En Venus födelse. Francesca Woodman har behållit sin lyskraft. Hon försvinner inte.

Francesca Woodmans liv.

Francesca Woodman föddes 1958 och växte upp i Colorado, omväxlande med Italien. Pappa George Woodman är målare och fotograf, mamma Betty keramiker och skulptör, brodern Charles videokonstnär.

Woodman studerade vid Rhode Island School of Design 1975–78 och var stipendiat ett år i Rom.

I januari 1979 flyttade hon till New York. Hon försörjde sig som fotoassistent, försökte bli modefotograf och prövade nya tekniker i färg.

1981 tog hon sitt liv. Sedan 1986 har ett femtiotal separatutställningar visats i Europa och USA.

I Moderna museets katalog finns alla utställda bilder och flera texter.

Dokumentären "The Woodmans" sänds i SVT2 16/10.