Längst ut på udden, vid inloppet till Canal Grande, ligger Punta della Dogana. Till detta tullhus ankom skepp i århundraden för att klarera gods. Men den trekantiga byggnaden från 1677 förlorade efterhand sin strategiska betydelse och övergavs på 1970-talet.
I årtionden försökte Venedigs borgmästare hitta en ny funktion för denna speciella byggnad, med storslagen utsikt över lagunstaden, granne med den berömda barockkyrkan Santa Maria della Salute. Men åtskilliga palats behöver rustas upp i det sjunkande Venedig och italienska staten har strypt anslagen till kulturminnesvård.
Räddaren i nöden blev den franske miljardären Francois Pinault. I helgen invigdes hans privatmuseum i Punta della Dogana, pietetsfullt renoverat av den japanske arkitekten Tadao Ando.
– Platsen har en stor, sentimental betydelse för venetianarna. Hit åkte familjer på söndagsutflykt, här fick många sin första kyss. Jag träffar folk som gråter av lycka över att promenadvägen runt udden öppnats och byggnaden fått liv igen.
Det berättar chefscuratorn Alison Gingeras och hävdar att det inte väckt något ont blod att den franske lyxvarumagnaten övertagit ett kommunalägt drömläge. Efter en tävling med Guggenheimmuseet (Peggy Guggenheims samling visas i närheten) valde juryn Pinaults framtidsvision för tullhuset.
Amerikanskan Alison Gingeras är handplockad av Pinault för att sköta hans konstsamling med cirka 2 200 moderna och samtida verk. Pinault äger redan Palazzo Grassi i Venedig, på andra sidan Canal Grande, där det sedan 2006 visas temporära utställningar.
– I min roll ingår att konservera och katalogisera verken. Det leder till låneansökningar och då transformeras samlingen från privat till publik, säger Alison Gingeras.
Och nu visas valda verk ur Pinaults samling både på Palazzo Grassi och Punta della Dogana, i den tvådelade utställningen ”Mapping the studio”. Mest spektakulärt i det stämningsfulla tullhuset är bröderna Chapmans ”Fucking hell”, med nio montrar fulla av miniatyrfigurer; nazisoldater som går bärsärkagång, dödskallar, likdelar, gamar, Hitler själv och en blödande Kristus på korset. I den katedrallika huvudsalen spränger Maurizio Cattelans häst in i en vägg flera meter upp, på andra våningen ligger hans liksäckar skulpterade i marmor. Ett annat rum domineras av Takashi Murakamis mangaskulpturer som sprutar säd och bröstmjölk.
Flera verk är direkt beställda för Punta della Dogana, som Charles Rays ”Gosse med groda”. Nu står han på uddens yttersta spets och har goda chanser att bli ett nytt landmärke, en galjonsfigur för konststaden Venedig. I likhet med Den lille havfrue i Köpenhamn eller Manneken Pis i Bryssel.
Utställningens vernissage i helgen koordinerades med öppningen av biennalen, då konstvärlden vallfärdar till Venedig. Denna helg invigs dessutom stiftelsen Museo Vedova, ritat av Renzo Piano.
Konsten svämmar nu över alla bräddar i Venedig. Pinault förklarar i en sällsynt intervju, i senaste numret av Paris Match, att han ”chockeras” av andra storsamlare ”som svartsjukt vaktar sina ägodelar och för evigt gömmer dem undan allmänhetens ögon”.
New York Times kallar Pinaults konststiftelse ”en fantastisk gåva till Venedig”. Efter fyra decenniers samlande är Pinault en verklig kännare, som bara litar till sitt eget öga, där ”känslan är överordnad”.
– Han har en verklig törst efter konst och älskar att umgås med konstnärer, det är hans livsluft, berättar Alison Gingeras.
Själva renoveringen av den historiska byggnaden är ett äventyr för sig, med prislappen 20 miljoner euro. Arkitekten Ando, som tidigare gjort ett fint jobb med Palazzo Grassi, har gått varsamt fram. Varenda golvplatta och tegelsten har tvättats eller ersatts av identiska gamla stenar. Träbjälkarna har återställts och på taket har Fortunastatyn återfått sin forna glans. Det enda nya är fönster och dörrar, för ljuset och säkerheten skull. Några diskreta trappor i interiören har också adderats, liksom en betongkub i mitten.
– Men se här, det är luft emellan. Alla tillägg kan tas bort, de rör inte byggnaden, påpekar Alison Gingeras och förklarar att de bara hyr tullhuset, med kontrakt fram till 2040.
Hon har för öppningsutställningen samarbetat med den italienske curatorn Francesco Bonami. Han blev först förskräckt av de ovanliga rummen i Punta della Dogana men intygar att konstnärerna älskar platsen. Förutom han själv och Alison Gingeras är det ytterligare fem som hjälpt till med hängningen, påstår Bonami:
– Vi har diskuterat allt med Pinault och även arkitekten. Sedan är det denna gamla byggnad, staden som man ser genom varje fönster och så förstås ljuset i Venedig´.