Konsthallschefen Mårten Castenfors bär vita bomullshandskar och hjälper Jan att flytta målningar från ett rum till ett annat, efter ett impulsbeslut att det blir bättre då. Jan Håfström hjälper till, men är höftopererad och rör sig lite stelt.
Vi sätter oss i stället. Mårten får hämta kaffe åt Jan. De känner varandra sedan många år och Castenfors lägger handen på Håfströms axel och kallar honom för ”vännen”.
– Det är som att komponera ett hus med stora och små rum, beskriver Jan Håfström utställningsarbetet. Själva målningarna är ju färdiga, nu är det fråga om att leva sig in i hur det är att komma in här och vad publiken tål. Det är ett slags resa som ska planläggas.
Resan är också utställningens tema. Den bygger på Joseph Conrads roman ”Mörkrets hjärta”, och har lånat dess namn.
Allt hänger på hängningen skulle man kunna säga, och för Jan Håfström har den blivit allt viktigare.
– Min utveckling är en form av insikt i det. Man kan hänga bort bra målningar. En utställning är en helhet och viktigare än enskilda verk.
En snickare vankarotåligt av och an. Han bär på en packe brädor som ska spikas upp för fönstret där vi sitter. Sedan ska en målning upp också där. Dagsljuset får stå tillbaka.
Det har gått något år sedan Mårten Castenfors frågade Jan Håfström om han inte ville ställa ut.
– Det var hans initiativ, jag har inte bett om att få ställa ut på Liljevalchs!
Han skrattar och säger att urvalsarbetet har skett i samarbete.
– Det är inte fråga om något retrospektiv. Utställningen ska ge en samlad bild av det nya som började i samband med att jag ställde ut på Färgfabriken år 2001.
I centrum står det stora projektet om Mr Walker, ”Den eviga återkomsten”. Det kompletteras med några äldre verk, de tidigaste med över fyrtio år på nacken. Här finns också målningen ”Farmor” från 1972, ett av Håfströms mest kända verk och i Moderna museets ägo.
Vi återkommer till farmor.
Sin konst sedan Färgfabrikenutställningen beskriver han som ett slags arkiv.
– Det föreställande, på ett sätt enkla måleriet, har gjort det möjligt att smälta ned väldigt mycket, från Fantomen till Böcklin och de egyptiska gravkamrarna.
Inspirationen av seriefiguren Fantomen, eller Mr Walker, och av den schweiziske konstnären Arnold Böcklins romantiska, otäcka målning ”Dödens ö” är oerhört stark och tydlig i Håfströms konst.
– Allt jag har gjort är gjort på samma språk. Även de verk vi har valt ut från 1960-talet hämtar material från samma subkulturer som de senare. Något slags pop-art, där bilden kommer nära texten. Jag har också alltid sett på gravkamrar med hieroglyfer med viss avundsjuka, de är så enkla och klara. De tillhör också ett arkiv som ska föras med på resan...mot underjorden.
Döden är ofta närvarande i din konst?
– Död, våld, krig – de är så självklara element att jag inte ens reflekterar över dem längre. Det är saker man får lust att måla. Ungefär som den där obegripliga lusten att se krigsfilmer, det är väl någon sorts action som är inspirerande.
Han har alltid sett film, som barn och ung var film det Nöje han hade råd med. Särskilt mycket konst och litteratur fanns inte i föräldrahemmet.
Vi börjar närma oss farmor.
Jan Håfström föddes i Stockholm år 1937. Båda föräldrarna arbetade på hotell, han som portier, hon som växeltelefonist. De flyttade ofta och hade inte ens alltid en fast adress, så pojken Jan fick bo långa perioder hos sin farmor i Stenhamra vid Mälaren. Hon blev en nyckelperson.
– Målningen av henne är väldigt viktig, inte bara för att den har blivit...populär, eller vad man säger. Den har också mer och mer visat även mig vilken betydelse hon har haft. Också min pappa hade en stark relation till henne.
– Men hon var nog inte någon lätt person, särskilt inte mot min mamma. När hon blev gammal, och hon blev 95 år, och inte längre klarade sig själv, blev hon inkorporerad i vår familj, så det var hon och jag och pappa – och så mamma. Och farmor var döv och hörde bara vad hon ville höra. Fast för mig var hon en förbindelse/länk bakåt i släktens mörker. Hon hade emigrerat till Amerika med sin storasyster, men längtade hem och kom tillbaka till Sverige.
Barndomen kom tillbaka till honom under Konsthögskoletiden, då han återupptäckte sina gamla teckningar.
– Jag såg att det fanns något extremt i dem, något jag aldrig skulle kunna lära mig på en skola. Jag kände igen mig själv och mitt sätt att berätta genom att dra samman serier och filmer.
Framför allt såg han lusten i pojkteckningarna, en lust han inte alls kände inför Mejans modellövningar. Genom barndomsalstren blev han sugen på att hitta en egen väg inom konsten. Och de världar han skapade då har han på ett sätt fortsatt att skapa, som ”Den eviga återkomsten”, Mr Walkers värld.
När biennalgeneralen Daniel Birnbaum berättade att temat för Venedigbiennalen var ”Making worlds” kunde tajmningen inte vara bättre, fortsätter Jan Håfström. Vi har rest oss nu, släppt fram snickaren och hans plankor och strosar runt i utställningen i stället, kliver över lister och klister, rundar lådor och kartonger.
Då ljuder det plötsligt som av ett änglaspel. Det är ljudet av en imponerande klänning av klingande bestick som bärs av en dansare. I rummet intill ligger porslinstallrikar utströdda på golvet, några hela, några i skärvor.
– Dansverket är ett sätt att upphäva den traditionella utställningsformen. Jag tror att det hänger ihop med vad jag upplevde i New York på 1970-talet tillsammans med [koreografen] Margaretha Åsberg, som jag levde med då.
Det är första gången han återkopplar till den tiden. Nu har Lotta Melins koreografi blivit en viktig del av utställningen. Den kommer att innehålla rök och fyra dansare som paddlar runt i kistor runt verket ”Dödens ö”. Håfström är förtjust. Han skulle bli förvånad om han inte återkom till koreografi på något sätt.
Han ser ut att fundera en stund men tar ny sats:
– ”Dödens ö” är förresten lite kul, för jag började tänka på den redan tidigt. Titta här.
Han går fram till en liten teckning som ligger på golvet vid en vägg i väntan på att bli upphängd. Det är inget samlat motiv, men delarna påminner starkt om de stora kulissliknande, gröna bitar som rullats runt på det stora golvet.
– Den här är från 1969, samma år som farmor dog, ja, och innehåller också element från Böcklin. Den var inte alls tänkt som en scenografiskiss, men blev det nu – fyrtio år senare.
Så snart Liljevalchs stängt utställningen ska stora delar av den bums fraktas ned till Italien. Dit ska också ett helt nytt verk, även det utskuret (ännu en pusselbit). Arbetsnamnet är ”Paradise lost” men verket är, säger Jan Håfström, betydligt mörkare än den konst som omger oss här.
När han talar om Venedig får ögonen en glad lyster och Jan Håfström ser riktigt pigg ut. Det är fantastiskt, säger han, att få så mycket utrymme på en sådan plats.
– Exponeringen är väldigt viktig, allt handlar om att få visa det man gör. Till Venedig kommer alla som har betytt något inom konsten. Det enda man får till sitt förfogande där är utrymmet, resten får man ordna själv. Räkna inte med oss, har Daniel sagt, här är allt kaos. Man måste ta med sig eget folk och egna verktyg. Det kostar förstås massor, men det är så attraktivt att vara med att alla kommer ändå.
Biennalen öppnar för allmänheten den 7 juni. Dagarna innan, när branschfolket stormar stan, kallar han pestdagar.
Då ska det minglas?
– Ja, det kan man säga. Det är ett mingel bortom allt.
Han skrattar torrt. Det är fjärde gången han ställer ut på biennalen, men aldrig tidigare har det varit i sådan omfattning.
– Jag har fäst mig vid atmosfären i Venedig. Och tröttnar man på allt kan man smita in på Accademia och titta på Tintoretto och Tizian. Det är sällan någon biennal slår Tizian. Det känns tryggt att ha honom där när man börjar undra vad man håller på med.