Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Konst & Form

Fascinerande fotolegend på visit i Stockholm

Vivian Maier dokumenterade gatulivet i Chicago och New York under 30 år. Nu visar Kulturhuset nya delar av fotoskatten som upptäcktes efter hennes död. Det är sensationellt bra, tycker Bo Madestrand.

Utställning

”Vivian Maier. In her own hands”

Kulturhuset, Stockholm. Visas t o m 22/5.

Historien om Vivian Maier är så fascinerande att den nästan riskerar att överskugga hennes konstnärskap. Hon var en ensamstående kvinna, dotter till europeiska invandrare, som arbetade som barnflicka i New York och Chicago – samtidigt som hon i tysthet skapade en enorm bildskatt av gatufotografier under drygt trettio år.

Foto: Vivian MaierÅr 2009 dog hon, utan att efterlämna några släktingar, okänd och bortglömd. Tills amatörhistorikern John Maloof ropade in hennes negativ på auktion och tog sig an uppgiften som hennes postuma agent. Sedan dess har Vivian Maier haft en enastående karriär, och hyllas i dag som en av gatufotografins föregångare, i klass med mer kända fotografer som Helen Levitt, Weegee och Garry Winogrand.

När ett urval av hennes fotografier nu visas på Kulturhuset är det som om en legend kommer till stan, fast hennes produktion bara varit känd i några få år. Till stor del förklaras det av John Maloofs fascinerande dokumentär ”Vivian Maiers okända bildskatt”, som bland annat visats på SVT, där han berättar hur han hittade negativen och spred ryktet om Maiers speciella begåvning över världen.

På Kulturhuset visas såväl de svartvita vardagsscener som grundlagt hennes rykte, som mer ovanliga motiv och tekniker: super 8-filmer, färgfotografier, kontaktkartor och självporträtt. Samtidigt visas en lika omfattande utställning av hennes bilder på Dunkers kulturhus i Helsingborg (t o m 22/5).

Det föreligger inte direkt någon brist på material. Under sin livstid tog Vivian Maier mer än 120 000 bilder. De flesta negativen framkallade hon inte ens, och hon visade dem sällan eller aldrig för andra.

Det har målats upp som ett stort mysterium, men är det inte så de flesta av oss fotograferar i dag? Vi knäpper på med våra mobiltelefoner, mer av ohejdad vana än för att få andras bekräftelse. Skillnaden är att våra bilder blir liggande på hårddiskar och usb-stickor, snarare än på oframkallade rullar.

Paradoxen är att Vivian Maier var så ambitiös och professionell i sitt bildskapande. Hon drevs uppenbarligen av själva akten att fotografera, det var hennes sätt att se världen – och sig själv.

Hennes många självporträtt är märkligt undflyende, av nödvändighet fotograferade den ensamma flanören ofta sig själv speglad i ett skyltfönster eller en spegel. Aldrig leende, med en lika neutral som utforskande blick, oklanderligt men flärdfritt klädd. Som många amatörfotografer före och efter henne plåtade hon också ofta sin egen skugga i ett släpande seneftermiddagsljus.

I en BBC-dokumentär som visas i utställningen beskrivs hon som en reporter utan tidning. Det är träffande, under sina utlandsresor och oändliga promenader i New York och Chicago lyckas hon fotografera såväl kändisar som olyckshändelser och våldshandlingar. John F Kennedy och Richard Nixon skymtar förbi i tv-rutor och tidningsrubriker, men det är svårt att utläsa något direkt politiskt budskap i Maiers bilder.

Hennes sociala patos är däremot uppenbart, särskilt i bilderna av fattiga arbetare, uteliggare och barn på storstädernas bakgator. Vivian Maier var framför allt en skildrare av vardagens små mysterier och anonyma bifigurer.

Med sin Rolleiflex placerad i midjehöjd kom hon nära inpå sina motiv, utan att framstå som hotfull eller inkräktande. Att hon var en anspråkslös kvinna bidrog säkert till att hon kunde röra sig relativt obemärkt både i fattiga områden och längs de rikas avenyer.

Hajpen runt Maiers personliga historia har gjort att en del fotografikännare numera rynkar på näsan åt hennes bilder – inte kan väl en okänd barnflicka, en amatör, plötsligt räknas in bland fotohistoriens stora namn?

 

Hennes sociala patos är uppenbart, särskilt i bilderna av fattiga arbetare, uteliggare och barn på storstädernas bakgator. Vivian Maier var framför allt en skildrare av vardagens små mysterier och anonyma bifigurer.

 

Man kan också fråga sig vems intresse John Maloof och galleristen Howard Greenberg egentligen företräder. Eftersom Maier inte hade några barn eller levande syskon kan de i princip kapa åt sig hela förtjänsten själva. Och om nu Maier själv inte ville visa sina bilder, ska hennes vilja då inte respekteras?

Men ett är säkert: Man ska vara bra förhärdad för att förbli oberörd inför Vivian Maiers fotografier. Hon hade ett exakt öga för komposition, och satte ofta bilden med en enda exponering.

Jämförelserna med fotografins mer namnkunniga giganter är inte tagna ur luften, Maier var verkligen sensationellt bra. Allt det andra får man försöka blunda för.

Foto i text: Vivian Maiers 

Fakta. Om utställningen
  • ”Vivian Maier. In her own hands”
  • Kulturhuset, Stockholm.
  • Visas t o m 22/5.