Privata pengar efterfrågas mer än någonsin i en tid när skattepengarna inte längre tycks räcka för kulturen. Ett tydligt krav från politiskt håll för att de stora projekten ska komma i fråga är att de offentliga medlen kompletteras med privata, må de komma från mecenater, företag eller andra djupa fickor. Först med dem kan det bli en opera, ett museum, en konsthall.

Mer kosing till kulturen välkomnas av de flesta, men politiker som kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt är samtidigt väl medvetna om vad de privata pengarna ofta förknippas med: de privata villkoren.

Det är förstås tänkbart att en privat finansiär med en disponibel kontoinsättning ger de folkvalda möjlighet att genomföra kulturprojekt de själva väljer – men inte särskilt sannolikt. Mer troligt är att mecenaten eller företaget har önskemål, synpunkter eller krav på inte bara vad, utan också hur, något ska genomföras. Och där uppstår om inte annat gränsdragningsfrågor: hur långt bör, eller av hänsyn till lagstiftningen kan, stad och stat sträcka sig för att möta förmögna privatpersoners drömmar om ett eget avtryck?

En risk är att politikerna hamnar i knäet på näringsliv och donatorer, och mer eller mindre tvingas satsa på just deras hjärtebarn för att sedan stå där med den dyra driften av en aldrig så tjusig koloss.

Skulle, exempelvis, ett Nobelmuseum hamna högst på den kulturella priolistan utan Wallenbergs pengar?

Ett annat tydligt exempel på detta är de pågående förhandlingarna om utbyggnaden av Liljevalchs. För snart ett år sedan blev det känt att en privat finansiär vill lägga 50 miljoner på en utbyggnad av konsthallen – om staden bidrar med motsvarande belopp.

De känsliga förhandlingarna drar ut på tiden och i en intervju med DN nyligen sa Sjöstedt att såväl stiftelseform som ägar- och arvsfrågor för projektet hör till diskussionspunkterna. Mellan raderna kan man förstå att det inte handlar om en villkorslös donation – utan om en finansiär som vill ha mer än sitt namn på en plakett.

Frågan är bara vad.