Konduktören gav tummen upp: "Snygg vas." Jag satt på ett tåg och hade just köpt min första Upsala-Ekeby-grej, en rutig vas ur serien Pepita av Ingrid Atterberg. En ocean av former, loppisfynd och mysterier hade öppnat sig och grejorna var billiga, färgstarka och omedelbara. Jag köpte vaser: "Ringo" av Mari Simmulson och Hjördis Oldfors svarta "Atoll", perfekt femtiotal i ett enda föremål.
Den där intensiva förtjusningen är ett typiskt Upsala-Ekebyfenomen. Sakerna har alltid varit folkkära och sålt bra. Som barn i Uppsala såg jag Vicke Lindstrands glada elefanter överallt och askfat med nakna damer. Skolklassen gjorde studiebesök på fabriken, jag minns långa transportband och allvarliga kvinnor som målade vaser. Fabrikens skylt lyste om kvällarna och ibland hamnade vi barn ute vid lertäkternas jättediken, där grävmaskinerna stod som mekaniska insekter.
- Typiskt för Ekeby är de expressiva materialeffekterna. Chamotterat gods och dramatiska kontraster mellan glaserade och oglaserade ytor användes flitigt redan under 1950-talet, innan det slog igenom på Rörstrand och Gustavsberg, säger konsthantverkskritikern Love Jönsson, som skrivit om UE:s konstnärliga glansperiod i nyutkomna boken "Upsala Ekeby 1886-1978".
Upsala-Ekeby-fabriken använde ett enda material, lergods, uppgrävt runt knuten. Det prisbilliga lergodset, "det keramiska styvbarnet", älskades av folket, men var samtidigt kritikernas hackkyckling. Industriellt lergods ansågs ha konstnärligt lägre status än de andra fabrikernas stengods och lövtunna porslin. Det gnälldes över kitsch, osvensk estetik och för mycket färger i dekorerna.
- Både materialet i sig och den ofta ohämmade dekorationsestetiken diskvalificerade UE:s produktion. Tillverkningen av unika objekt var också relativt liten, tyngdpunkten låg på serietillverkning, säger Love Jönsson.
Från 1930-talet satsade Upsala-Ekeby på en konstnärlig uppryckning som fick genomslag på 1950-talet, företagets guldålder. Från fabrikerna i Gävle och Karlskrona flödade servisporslinet och moderfabriken i Uppsala sålde en halv miljon prydnadsföremål om året. Under konstnärlige ledaren Sven-Erik Skawonius lyckades Ingrid Atterberg, Mari Simmulson, Hjördis Oldfors med flera ge det industriella lergodset en egen profil, som i dag framstår som både originell och tidstypisk.
Konstnärerna hade ett enda material att utveckla och de slog knut på sig själva för att hitta spännande sätt att få den enkla leran att verka lyxig och modern. Upsala-Ekeby-keramiken var kvasi-etnisk, lekfull och trendig, "en möjlighet till fantasins flykt från det alltför sobra", som Viking Göransson, en av UE:s konstnärliga ledare, skrev i tidningen Form 1952.
På butiken Presenta på Östra Ågatan i Uppsala visades de bästa varorna, experimenten och unikaten. Exotismen var en viktig del av UE:s ansikte. Fabrikens konstnärer läste bildverk från främmande länder, kollade modern konst och försåg det bleka, hårdarbetande folkhemmets salonger med glimtar av främmande liv: negresser, eskimöer, geoparder, zebror och balinesiskor. Konstgodset döptes till saker som "Negro", "Pranzo", "Nigeria", "Bengali", "Kokos" och "Tokyo". I dag är sakerna i sig exotism och finkitsch från det idylliserade femtiotalet.
Grödinge Antik & Design i Grödinge strax söder om Stockholm har landets största och bästa samling av Upsala-Ekeby-keramik, med 4.500 föremål. Massproduktionens föremål har i dag blivit en fin måttstock på svensk designhistoria och människans påhittighet.
- Det vi saknar är en kakelugn i bra skick. Det återstår också massor av standardgods och okända unikat dyker upp hela tiden, säger Johan Helmersson som driver verksamheten tillsammans med Peter Norén.
Maximalism är en viktig del av UE-upplevelsen, på gott och ont. Det slösades med former och färger, det är gott om humor, knasigheter och kitschigt fnissvärde i prylfloden. Den gigantiska produktionen från Upsala-Ekeby gav också en hel del stolpskott, särskilt under de sista åren med uppgiven keramik av frilansande formgivare.
Själv slutade jag att samla Upsala-Ekebykeramik rätt snart, proppmätt. Det fanns för mycket grejor och mycket var trasigt. Lergodset är skört, nagg och skador är vanligt.
- Vi vill höja statusen på UEsakerna och samlar och handlar enbart med felfria föremål. Tyvärr är det många som säljer lagade eller trasiga saker med för höga priser. Är det skadat ska det inte kosta många kronor, säger Peter Norén.
UE-marknaden har mognat. Det som får höga priser är exklusivare figuriner och stora dekorativa fat av de bästa konstnärerna. Ingrid Atterberg och Mari Simmulson är alltid aktuella, Taisto Kaasinen har sina köpare och Vicke Lindstrands figuriner har tagit ett rejält kliv uppåt. Golvvaser är i ropet.
- Största fyndchansen finns hos unikaten som betalas ganska dåligt i förhållande till standardgods i häftigt femtiotalsutförande, säger Johan Helmersson.
Han startade sitt samlande 1991. Det började med ett fascinerande grönt fat och snart var han nedgrävd i UE:s industrihistoria, i kollektionernas nummerserier och signaturer. Resultatet av djupdykningarna blev boken "Upsala-Ekeby Keramik" (1994). Det fanns ett jättebehov i sakletarlandet och boken blev ett bästsäljande standardverk.
Johan och Peter köpte en nedlagd kyrkskola i Grödinge och öppnade 2002 sitt eget Upsala-Ekeby-museum med tillhörande butik. Intresset har varit stort och entusiastiskt med samlare, bussgrupper, konstföreningar.
Grödinge-museet växer hela tiden. I höstas fyndade man 200 föremål av UE-konstnären Harald Östergren och nyligen fick man köpa Proventus samling av 200 unika föremål med tillhörande arkiv, 6.000 fotografier, reklammaterial och två stora målningar av Vicke Lindstrand, målade för personalmatsalen på Uppsalafabriken.
- Vi är först och främst samlare och det är fortfarande lika roligt att hitta spännande saker. Att bli förvånad är en del av samlandets magi, säger Peter Norén.