Det är en vacker sommardag på Stureplan. Ett träd har slagit rot inne på Spy Bar och kastar sin skugga över gatan nedanför, medan en ensam hjort överblickar landskapet uppifrån den övervuxna Svampen. En övergiven stadsjeep har strandat på trottoaren och snärjts in i buskaget. Inga människor syns till.
Det är lätt att läsa Nils Wåhlins målning av ett Stockholm efter katastrofen som ett stycke civilisationskritik. Men det han målar fram är snarare en idyll än en dystopi. Redan den vitsiga titeln, ”När inne blir ute”, antyder att Wåhlins organiskt böljande duk snarast är ett stycke miljöpolitisk buskis.
På så vis utgör den ett undantag på årets Vårsalong, som i hög grad får sin energi från en uppdämd, folklig vrede inför sakernas tillstånd. Utställningens moraliska mittpunkt är Riitta Vainionpääs monumentala broderi ”Då och nu”, en rasande attack på nedmonteringen av välfärdssystemet med särskilt sikte på statsministrarna Persson och Reinfeldt. ”Varför”, frågar hon i ilskna versaler, ”sparka på dem som redan ligger ner?”
Även Peder Gowenius verk ”Påvens begravning” har en tydlig måltavla; den katolska kyrkan. Med Peterskyrkan som fond iscensätter Gowenius den tidigare påven Johannes Paulus II:s jordfästning som en ritual präglad av hyckleri, slöseri och sexism. Med ett satiriskt bildspråk hämtat från 70-talets radikala konst klär Gowenius bokstavligt talat av kyrkans företrädare in på bara rumpan.
Det är verkligen för mycket av allt, en politisk plusmeny som lämnar betraktaren lätt vimmelkantig. Men jag gillar anslaget, och framför allt är det en sorts konst man sällan ser på de kommersiella gallerierna. Det är det som gör årets Vårsalong intressant, precis som en bra dokumentärfilm lyckas den lyfta fram berättelser och tendenser som annars inte riktigt når ut i bruset.
Alla drivs väl inte av samma heliga ilska som Peder Gowenius, men på flera håll finns ett lågintensivt engagemang med udden riktad mot det politiska etablissemanget. Jag tänker framför allt på Anders Sunnas mångskiktade målningar, där motiv från dagens renskötsel vävs samman med referenser till de historiska övergreppen mot den samiska minoritetsbefolkningen.
Här märks också ett ökande intresse för förorten som realitet och metafor. Både fotografen Krister Rangne och målaren Alexander Hult skildrar höghusklungor som tycks ruva i mitt ute i skogen, en bild av miljonprogrammets åtskiljande samhällsplanering och vårt gemensamma beroende av naturen runt omkring oss. Gettot bor granne med granskogen.
I Corinne Ericsons svartvita fotografier av jägarkojor i den jämtländska skogen skildras arkitekturen i dess mest grundläggande form. De hastigt ihopspikade gömslena består av enkla furuplank, grenar, någon gång ett korrugerat plåttak. Det är arkitekturen reducerad till ren funktion, och därför så fascinerande i sin primitiva direkthet. Det är ett material som verkligen pockar på att ges ut i bokform.
En tendens som känns igen från tidigare år är viljan att experimentera med udda material och tekniker. I år faller jag framför allt för Simon Grinds ödsliga bild av en amerikansk parkeringsplats som tecknats med brännpenna på en spånskiva och Jonas Holmquists skulpturer där minimalismens strama formspråk återvinns i enkla papprör.
Även Mia E Göranssons kuriosakabinett med organiska kristall- och svampformer i blekrosa porslin imponerar med sin strama formkänsla.
Juryn till årets Vårsalong består av, förutom chefen Mårten Castenfors, tre namnkunniga konstkritiker (däribland DN:s Ingela Lind). Den uppenbara risken är att det skulle kunna leda till en sval, professionell utställning där alla störande moment rensats bort. Här finns förvisso inga putslustigheter av typen ”älg på dass i solnedgång”, men den livgivande spännvidden mellan självlärda amatörer och etablerade proffs har ändå bevarats.
Och när ett utedass väl dyker upp, i Daniel Andersson Paulssons modellbygge av en urspårad midsommarafton, kan man bara kapitulera inför den absoluta tonträffen, någonstans mittemellan folkhemsfars och vardagstragedi.