- Jag älskar verkligen den här ateljén, men ibland tittar folk ner på mig genom fönstret och skrattar, berättar Martin Bergström när vi träffas i hans källarstudio i Stockholms innerstad.
- Och visst kan jag fatta komiken i att det yrar runt en snubbe bland ett hav av planeter i papier-maché, med klänningar hängandes i taket och en snurrig hund som springer omkring.
Nä, Martin Bergström är snarare en designer man skrattar med. Inte åt. Hans organiskt futuristiska kläder är det närmsta modern haute couture Sverige har. Med ena foten i rymdåldern och den andra i myllan blir det plagg med sjok som faller och knutar som liknar blommor. Vacker design för den som klär i siden.
Pappersplaneterna han pratar om blev en konstutställning. Uppgiften var "Rymden" och Martin tolkade det som ett extremt tråkigt och tomt ställe som behövde fyllas. Med färger och papier-maché. Han är en person som verkar tycka allt är roligt och går i gång på de mest otippade saker. Som att kulturtanter ofta äter tillbehör; senap, lingon och ibland en liten plommonkompott. Det blev färgsättningen i en av hans kollektioner. På vilket sätt boken om kannibaler som han hittade på en loppis häromdagen ska förvandlas till ett av hans vardagsglamourösa klädesplagg är lite oklart än.
- Har jag sagt att jag älskar siden? Har man upplevt naturmaterial vill man ju inte ha polyester längre. Det går inte!
Växtriket är den verkliga inspirationen. Redan som treåring kunde han alla blommor i Norden, som 14-åring målade han rotsystem på duk och nu är hela väggen täckt av tecknade svampar. Han pekar på en bild och ser förtjust ut:
- Det är en sådan fantastisk organism, en riktig överlevare. Har du hört om svampen som växte ur golvet på en brandstation, genom cementen. Svampen är en symbol för livet, även om det låter klyschigt.
I Martin Bergströms huvud tar miljöfrågorna stor plats. Den rosa vårkollektionen "Pink in the drink" kom till för att han tänkte på Östersjön. Han plockar fram en bok med växtillustrationer av Ernst Haeckel och berättar att nästa kollektion är inspirerad av en kompost.
- Det är så fint när saker ruttnar. Nej, nu sa jag fel. Jag har ju precis lärt mig att komposter inte får ruttna.
Det är lätt att dra paralleller med dagens plötsliga kollektiva miljöskuld. Men så enkelt är det inte.
- Idén till det här kom för ett par år sen, jag har ritat på den i ett år. Jag gillar att hålla en rak linje och köra på den, oavsett vad trender säger. Men vi är ju alla barn av vår samtid, så det är inte konstigt om många har samma uttryck samtidigt.
Trender är annars inget Martin Bergström ägnar någon större tid. Modetidningar tittar han knappt i, inte för att han är ointresserad av dagens mode, snarare för att han tycker sig få så många bilder och tankar påprackade ändå. Nu vill han skära ned intrycken för att undvika kortslutning. Det finns så mycket annat att tänka på. Som hur man försvarar att man jobbar i en industri man är kritisk till.
- Slit- och slängmodet är ju helt vansinnigt. Aldrig har väl så många atomer varit uppknutna i kläder. Folk måste börja tänka till och fundera på om de verkligen behöver konsumera varje vecka.
- Anledningen till att jag håller på är att visa att man kan göra på ett annat sätt. Man kan göra kläder som har lång livslängd. Nu är ju inte mina kläder tåliga på så sätt att man kan ha en av mina rockar i tjugo år, men ändå långvariga på ett trendlöst sätt. Man kan se till att kläderna tillverkas på nära håll så transporterna blir kortare och förbättra villkoren på textilfabriken genom att göra dem delaktiga i vinsten. Det finns massor man kan göra!
Och Martin Bergströms väg till stordåd har bara börjat. Han är en av tre nominerade till modemagasinet Elles nyinstiftade pris Årets blickfång. Ett pris för dem som gör "konst-iga" kläder med stort uttryck. Och så undersöker han hur en del av hans annars handsydda kollektion ska kunna produceras i fabrik.
- Det finns en risk för att jag kommer att sluta som den där i konstiga kläder och med hundra hundar. Kvarterets galna gubbe, säger Martin Bergström och klappar sin strävhåriga Jack Russell Conny.