"Made in China" står det numera på allt från mobiltelefoner och vitvaror till kläder och skor. Men nästan aldrig "Designed in China".
- Fast tiden är inne att börja prata om saker som formgivits i Kina, inte bara tillverkats där, hävdar Zhang Hongxiang, en av curatorerna för "China design now" på Victoria & Albert museum i London.
Kinesisk design har länge lidit i sviterna av isoleringen under kommunisttiden, då alla var klädda i mörkblå Maojackor och anställda på statliga företag, som inte prioriterade form. En annan hämsko har varit förskingringen av det egna kulturarvet under kulturrevolutionen och den gamla konfucianska inställningen att elever ska lyda och kopiera sina lärare.
Men de kinesiska myndigheterna har nu insett att det inte håller i längden att bara producera lågprisvaror och kopiera utländska lyxmärken, utan att nyskapande design behövs för produktutveckling och en hållbar tillväxt.
"Vi är dödsdömda", skrev den statlige rådgivaren Chen Zhili 2006, med en allvarlig uppmaning om att det kinesiska samhället måste hitta en väg till innovation. Sedan dess har den kinesiska staten satsat miljarder på forskning, teknik- och designutveckling, inte minst som propagandanummer inför sommarens OS i Peking och världsutställningen i Shanghai 2010. Ett litet men växande antal företag, som datajätten Lenovo och vitvarumärket Haier, har också börjat satsa på mer än kosmetisk design.
I pressmaterialet till "China design now" talas det om en "dynamisk fas då Kina öppnar sig för globala influenser och svarar på den nya urbana medelklassens förhoppningar och drömmar". Men i ett Kina med växtvärk uppvisar unga formgivare energi och framtidstro, samtidigt som många verkar rotlösa och vilsna, ovana vid individualism och valmöjligheter. Efter många års desperat längtan efter kommunikation med omvärlden är de nu i stället översköljda av västerländska och japanska influenser genom mode, ungdomskultur och internet.
Utställningen är uppdelad i tre sektioner, en resa från syd till nord med fokus på tre expansiva städer - Peking, Shanghai och Shenzhen.
Shenzhen är mångmiljonstaden som för 30 år sedan bara bestod av några fiskebyar på gränsen till Hongkong. Här inrättade Deng Xiaoping en första ekonomisk frizon 1980 och Shenzhen växte till ett centrum för Kinas tillverkningsindustri, där befolkningen har en medelålder på 27 år.
I Shenzhen föddes den moderna grafiska designen. Hit flyttade några pionjärer, som på egna vingliga ben experimenterade med formgivning av affischer, bokomslag, reklam, skivkonvolut och oberoende tidskrifter. Inledningsvis var den dynamiska grunden traditionen (kalligrafi, blåvit porslinsdekor och tuschmåleri), men leken övergick i ett anammande av den senaste tekniken och globala designtrender i utformningen av skateboard, leksaker, mobiler, t-tröjor och sportskor.
Shanghai är centrum för textilindustrin, känt på 1920- och 30-talen som "Orientens Paris", Kinas modernaste och mest västerländska stad. Post-Mao uppstod här snabbt en medelklass, med sug efter glamour, lyxvaror, mode och livsstilsmagasin.
Här finns namn som konstnären och entreprenören Chen Yifei, häromåret avliden i blödande magsår, som startade stadens största modehus med märket Layefe och underblåste nostalgivågen för "Shanghai chic". Filmskaparen Wong Kar-wais film "In the mood for love" skapade en hajp för den traditionella manchuriska klänningen qipao, med hög krage och snedknäppning, i 30-talets tajtare och högre slitsade version.
Shanghai satsar på att bli världens sjätte modestad, inför världsutställningen 2010. Och förra året blev Ma Ke den första kinesiska designern som fick delta i Paris modevecka.
En annan framgångsrik modeskapare i Shanghai är Wang Yiyang, som står bakom det sobra, konceptuella märket Zuczug. Häromåret startade han även Cha Gang, med mjukt draperade unisexkläder med influenser från den traditionella bondekulturen.
"Bilden är oklar", säger Wang Yiang i katalogen om det samtida kinesiska modet. Han och några kolleger i avantgardet ser det som livsviktigt för fortlevnaden att hitta en egen röst, som kan reflektera både de kinesiska rötterna och internationella strömningar.
Det kan behövas, med bisarra arkitekturprojekt som Thames Town, en fejkengelsk stad utanför Shanghai. Och i byggboomens Peking är det nästan bara utländska kontor som står bakom de största projekten, som Olympiastadion, den nya flygplatsen och den kinesiska centraltelevisionens högkvarter.
Men på utställningens avslutande del finns åtminstone ett märkesprojekt av en kinesisk arkitekt, det nya informationscentret "Digital Peking" ritat av Zhu Pei. Han är en förgrundsgestalt bland de inhems-ka arkitekterna, som månar om Pekings klassiska hutonger med trånga gränder och innergårdar med trädgårdar, som försvinner med svindlande hastighet. Zhu Pei oroar sig för att Peking håller på att "förlora sin själ" i den brutala moderniseringen. Här presenteras också några mindre projekt av unga arkitekter som förhåller sig till traditionen och arbetar med ekoprojekt.
En problematisering av läget är något som katalogen bara nuddar vid, med gigantiska problem som miljöförstöring, slavliknande förhållanden inom industrin, brist på yttrandefrihet och fördjupade klassklyftor.
"China design now" lyfter i stället fram en spirande designrevolution, i linje med de kinesiska ledarnas uttalade mål att bygga ett "harmoniskt samhälle" för att förbättra gemene mans livsvillkor. Av Kinas 1,3 miljarder räknas redan i dag 200 miljoner till medelklassen, med ett ständigt växande konsumtionsbehov. Det är nog bara en tidsfråga innan landet som uppfann sidenet och porslinet blir en designmakt att räkna med.