Bauhausskolan firar 90-årsjubileum i år, precis som Weimarrepubliken.

Första världskriget var över, i Tyskland hade kejsaren abdikerat och parlamentarikerna flydde till den lilla staden Weimar för att skriva den nya republikens författning. I huvudstaden Berlin rådde revolutionär oro.

Samma år och i samma stad startade arkitekten Walter Gropius Bauhausskolan, ett försök att under ett tak förena alla konstnärliga discipliner som krävdes för att bygga och inreda ett hus.

I Weimar visas just nu utställningar på flera olika lokala museer om pionjäråren. Den som vandrar i den lummiga stadsparken längs floden Ilm kommer så småningom fram till den vita mönstervillan som skolan lät bygga – här blir det också uppenbart att Bauhaus var en föregångare till funktionalismen.

Annars slås man av hur modernt allt såg ut, det gäller också de människor som befolkade Bauhaus-skolan.

I sitt korta manifest från 1919 skrev Gropius: ”Arkitekter, målare, skulptörer, vi måste alla återvända till hantverket.”

Han ville bort från statusskillnaderna mellan konstnärer och hantverkare, han ville skapa en ny stil som inte blickade bakåt, utan som var i takt med tiden.

För såväl republiken som Bauhaus väntade en stormig tid.

Bauhaus var en statlig skola, beroende av de styrandes välvilja. När de konservativa krafterna vann mark i staden Weimar och den omgivande delstaten Thüringen drogs snaran åt. Genom åren hade skolans lärare och elever utmanat småstadsandan, Bauhaus kallades för ”dårhuset”.

Walter Gropius, som betecknade sig själv som opolitisk, försökte outtröttligt att värna om sin skolas existens.

Till slut trängdes Bauhaus ut från Weimar och flyttade till Des­sau, där upprepades samma historia och 1932 kom Bauhaus till Berlin med arkitekten Ludwig Mies van der Rohe som chef.

År 1933 tog nazisterna makten, Bauhaus förbjöds och de som varit verksamma på skolan skingrades. Några flydde landet, inte minst i USA och Israel kan man spåra influenserna från det modernistiska Bauhaus. Andra gick i inre exil.

Konstnärer som Vassily Kandinsky och Paul Klee, som båda verkat som lärare på skolan, hamnade bägge på nazisterna svarta lista.

Men Bauhaus levde också vidare under nazismen. Albert Speer, Hitlers egen arkitekt, har berättat hur man plagierade Bauhaus, särskilt när det gällde uppförandet av industribyggnader och arbetar­bostäder.

Bauhausgrafiken Herbert Bayers är ett annat exempel, han fick flera tunga uppdrag, utformade bland annat programhäftet till Berlin-olympiaden.

Naziregimen ville inte heller vara utan de exportinkomster man fick av Bauhausinspirerade formgivningsföretag, man ville gärna frammana bilden av Nazi-Tyskland som ett modernt och framstegsvänligt land.

I DDR föll Bauhaus i onåd under kalla kriget med argument som liknade nazisternas – Bauhaus sågs som ”kosmopolitiskt” och som en ”folkfientlig företeelse”. På 70-­talet rehabiliterades dock Bauhaus i DDR och skolan i Dessau togs åter i bruk.

Om den pågående Weimar-­utställningen koncentrerar sig på 20-talet, så inriktar sig sensommarens utställning i Berlin mer på hur Bauhaus levde vidare och vilket inflytande skolan utövar än i våra dagar.