Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst & Form

Fotoboom

Stockholm upplever just nu ett uppsving för fotografi som aldrig förr. Men varför? Och varför just nu? DN:s Maria Lantz hittar tre skilda svar.

Det vimlar av folk på Fotografiska i Stockholm, högborgen för fotografi i alla dess former. Fem fotoutställningar visas parallellt på de två tusen kvadrat­meterna vid Stadsgårdskajen, där ”Fashion” är höstens stora nummer. Samtidigt, på lilla Galleri Pang Pang vid Nytorget, visas Tuomo Rainios verk om fotografiets flyktighet. Och på Milliken Gallery i city ställer Tova Mozad ut en skakande video­installation, i kombination med knivskarpa fotografier.

Det här är helt olika utställningsrum, det gemensamma är att de visar fotografi. Och de är verkligen inte ensamma. Fotobiennalen Xposeptember har just dragit i gång på Index och Rumänska kulturinstitutet. Andra som bara, eller ofta, ställer ut fotografi är Galleri Kontrast, Goetheinstitutet, Fotografins hus, Kulturhuset, restaurang Sturehof, Gun Gallery, Centrum för fotografi, Mariatorgets tunnelbanestation, hotell Lydmar, Moderna museet, Stockholms fotoantikvariat, gallerierna Crystal och Flach-Thulin. Lägg därtill auktionshusen som visar och säljer mer fotografier än någonsin – vi har en fotoboom av aldrig skådat slag i Stockholm.

Vad ligger bakom detta nyvaknade intresse för fotografi? Och vad sysselsätter dagens fotokonstnärer?

Tillbakablickandet och intresset för det specifikt fotografiska är ett av de teman jag kan skönja. Ett exempel är Pang Pangs utställning med Tuomo Rainios poetiska sammanfogningar av fotografier över tid, där bilderna byggts upp av överlagringar i stället för att visa ögonblick – ett slags forsknings­objekt i ämnet fotografi. Videoverken är bäst; en spårvagnshållplats har dokumenterats med en kamera känslig för rörelser, men där rörelsen samtidigt raderar detaljer och lämnar ett stilla landskap efter sig.

Ett annat exempel är Anders Krisárs storformatsfoton på Fotografiska galleriet (Fotografiskas minsta lokal), där diffusa moln utgörs av människor som bara delvis fångats av kameran. Det är ett poetiskt utnyttjande av rörelseoskärpan som uppstår under lång exponering. Liksom hos Rainio pekar det på fotografiet som både teknik och besvärligt sanningsvittne.

Även Ylva Sundgren, aktuell på Stockholms fotoantikvariat och med boken ”Ingen kan älska som vi” (Journal), tar avstamp i fotografin som genre. Sundgren tycks vilja hoppa in i fotohistorien för 30–40 år sedan med sina polaroidbilder, ett fotomaterial där skador på ytorna ger en surrealistisk touche. Motiven är banala men förmedlar en enkel skönhet och en osäkerhet kring fotografiet som belägg för vad som faktiskt hänt.

Att utställningar i dag sysslar med det specifikt fotografiska och lanseras utifrån att det är just fotografi är för mig anmärkningsvärt. Den fotografiska bilden har flera gånger dödförklarats. På 1990-talet, när det konceptuella fotografiet slog igenom på konstscenen, blev fotot visserligen fullt ut accepterat som konstnärligt uttrycksmedel. Men samtidigt: om fotografiet var det medium som den banbrytande konsten använde kunde tekniken knappast reduceras till en speciell art. I stället måste fotografi betraktas som en teknik bland andra, som skulptur, grafik eller måleri. Moderna museet tog konsekvenserna av detta och Fotografiska museet, en underavdelning på Moderna, lades ned 1998. Fotografiet som konstnärlig särart var upplöst.

Snart dödförklarades fotografiet också bland bild- och medie­teoretiker. På grund av den digitala revolutionen där pixlar ersatte film- och bildbehandling upphörde fotografiet att existera i ontologisk mening, enligt vissa tänkare. Det specifikt fotografiska, ”beviset”, hade försvunnit.

I dag har de stränga, dekonstruerande analyserna kring fotografiet klingat av. I tystnaden har fotografiet återuppstått och rekonstruerat sig självt.

Vad gör då fotografin så säregen, så lockande? Är det vad Roland Barthes kallade fotografiets punctum, dess förmåga till förflyttning av ett ögonblickligt då till ett nu, som alltjämt trollbinder?

Kanske det, men fotografi är en oren disciplin som undandrar sig enkla förklaringsmodeller. Därför ställer den vilda floran av fotografi krav på både utställare och betraktare. Vi bör ha klart för oss vad vi tittar på, för långtifrån allt som hängs på väggar är konst och ska heller inte betraktas som det. Fotografi kan vara konst – men också så mycket annat. Vetenskap, amatörism, dokument, ritual och kommersialism – fotografins spänningsfält utmärks tveklöst av pendlingen mellan högt och lågt, realistiskt och konstruerat.

När jag går runt på Fotografiskas jätteutställning ”Fashion” är det kö till bilderna. Folk samtalar och alla tycks i sammanhanget vara något av en expert. En på Kate Moss, en annan på fototeknik, en tredje på Diors klänningar. Det är folkligt och möjligen glamoröst. Men detta är ingen konstutställning. Däremot är det en utställning om bildkultur där begäret är grundstenen, utopin referenten. Modebilden handlar om sex, om njutning, om elitistisk estetik och om pengar. Skönheten med stort S, som en gång hade sin hemvist i konsten, har flyttat över och renodlats i reklam- och modebilden som inte sällan lånar från konsthistorien.

Men detta gör inte att det blir konst. Åtrån till att bli den som avbildas eller drömmen om att få äga densamma är modefotografiets drivkrafter. Modebilden påstår att något – det den visar – har värde. Kopplingen till globalisering, lidelse, ideal och konsumtion är viktig att se – modebildens historia är vår kulturs spegel.

Denna kategori av foto kan vi kalla begärsfotografi och är ytterst intressant som kulturuttryck. ”Fashion” kunde därför ha varit en smart utställning. Den kunde ha pekat på en fotografisk kultur i relation till samhället, men de stundtals fantasifulla och ibland porriga modebilderna visar ingenting av detta. När de har tagits ur sitt sammanhang av glättat papper och logotyper och i stället hängts upp sida vid sida blir de märkligt tomma. Det hela liknar en loppmarknad av bildmässiga trasor. Det är slappt, tomt och ganska sorgligt.

Mode- och reklambilder vill vara idealiserande. Det dokumentära däremot vill bevisa och bekräfta. Det är i förhållande till detta som många fotokonstnärer undersöker det specifikt fotografiska, så som Krisár, Sundgren och Rainio. Men man kan också skönja en tredje genre. Många samtidskonstnärer använder fotografiet som ett kritiskt, berättande element. Då är inte det specifikt fotografiska av intresse, utan själva berättelsen.

För 20 år sedan var narrationen tabu inom konsten, i dag gör berättandet sig gällande hos konstnärer med gedigen grund i fotografin som till exempel Lina Selander, Annika Karlsson Rixon och Magnus Bärtås. Alla tre är just nu aktuella på ”Modernautställningen”, där de bortom all ironi vill komma nära i sina berättelser som bär på politiska och självbiografiska inslag.

På gallerierna Flach-Thulin och Crystal är det Mikael Lundberg och Julia Peirone som visar foto. De är inte lika utpräglat narrativa, men berättar också. Julia Peirone har fotograferat tonåriga flickor mot svart bakgrund i ögonblick där deras minspel avslöjar en vildsinthet mitt i det förmodat söta. Mikael Lundberg har med kameran och en studsmatta fångat människor i olika åldrar, fritt svävande med himmeln som fond. Som om livet i ett avgörande ögonblick mellan upp och ned är ett förunderligt tillstånd.

Ännu ett exempel i denna genre är Tova Mozards arbeten på Milliken. Mozard har sedan länge fotograferat Hollywoods scenografiska miljöer. När fotografiet adderar ett lager verklighet till fiktionen, som till exempel verket ”No vacancy” med motellet från Hitchcockfilmen ”Psycho”, uppstår ett störande möte mellan fantasi och verklighet.

Och i ett videoverk på Milliken sammanför Mozard filmens och teaterns berättande, där hon åter blandar det iscensatta med det dokumentära. Nu handlar det om henne själv, hennes mamma och mormor. Berättelserna som ”framkallas” i en terapiliknande iscensättning är så drabbande att man skrattar och gråter med de inblandade. Det är något av det mest gripande jag sett på länge.

Man kan alltså dela upp dagens fotoexplosion i tre parallella eruptioner. Den första handlar om att använda fotografiet i en konstnärlig undersökning av fotografiet i sig, för att nå fram till ett poetiskt avtryck.

Den andra handlar om fotografi som kultur; om begär och konsumtion, en spegel av vårt samhälles ideal och önskningar.

Det tredje innebär ett berättande om sociala, politiska och personliga iakttagelser där konstnärerna har approprierat det journalistiska eller kommersiella fotografiets uttryck. Här tänjer man gränserna och når vidare i ett berättande som kräver mer av betraktaren – men också ger så mycket mer tillbaka.

Här visas fotografiutställningar i Stockholm

Fotografiska, Stadsgårds­kajen 22. ”Fashion! – mode­fotografi genom tiderna” (samlingsutställning). Visas t o m 2/1.

Fotografiska galleriet, Stadsgårdskajen 22. ”Flesh clouds”, Anders Krisár. Visas t o m 7/11.

Stockholms fotoantikvariat, Torkel Knutssonsgatan 31. ”Ingen kan älska som vi”, Ylva Sundgren. Visas t o m 5/11.

Galleri Pang Pang, tidigare Ikon, Skånegatan 81. ”Everything is for a moment”, Tuomo Rainio. Visas t o m 7/11.

Milliken gallery, Luntmakargatan 78. Tova Mozard. Visas t o m 13/11.

Crystal, Hudiksvallsgatan 4 B. ”CUT” – Daniel Andersson, Kristina Matousch, Julia Peirone. Visas t o m 7/11.

Flach-Thulin, Hälsningegatan 43. ”Genom ögat”, Mikael Lundberg, Karin Ohlin, Jessica Faiss. Visas t o m 31/10.

Moderna museet, Exercisplan, Skeppsholmen. ”Modernautställningen 2010”. Visas t o m 9/1.

Index, Kungsbro strand 19. ”Image at work”, Xposeptember. Visas t o m 19/12.

Rumänska kulturinstitutet, Skeppsbron 20. Visas t o m 18/2.