Genom tågfönstret på väg från Köpenhamn upp till Louisiana syns Nordhavnen. Ett asfalterat industrilandskap med containrar, kranar och ödsliga parkeringsfält. Här ska de närmaste decennierna 40 000 köpenhamnare få tillgång till kajer och vatten. När det sker står hållbarhetstankarna helt i centrum. Med bland annat vindkraft, värmelagring och biomassa från havet ska stadsdelen bli en CO2-negativ stadsdel.
Nordhavnen är, liksom Hjorthagen i Stockholm, en av många stadsförändringar i världen som nu ställer om till hållbar utveckling.
Att FN:s nästa klimatmöte startar i december i Köpenhamn gör Louisianas arkitekturutställning ”Framtidens arkitektur är grön!” – som öppnade i helgen – ytterst vältajmad.
– Hållbarhet handlar inte om mode – utan om överlevnad, som Norman Foster, en av de deltagande arkitekterna, säger.
Hela spektrat från konkret byggd arkitektur, idéer om nya material eller tillvägagångssätt, till idéer som närmar sig rena konstprojekt finns på utställningen som är indelad i tre sektioner: ”Staden”, ”Klimat och komfort”, och ”Metabolism eller nya material”.
I dag bor hälften av världens befolkning i städer. År 2050 kommer 75 procent vara stadsbor och på tio-i-topplistan över världens största metropoler kommer Tokyo att vara den enda rika staden.
Hur handskas med det? Och alla de olika förutsättningar som världens olika städer har? Med grafiska symboler visas hur olika städers DNA ser ut. Pistolen som anger antal mord är gigantisk i Johannesburg för att inte ens finnas i Köpenhamn. Glödlampan som visar förbrukad el är däremot minimal i Johannesburg för att vara gigantisk i New York. Och så vidare.
Att förutsättningarna skiftar helt visar spannet mellan projektet att tillvarata det positiva i slumområdena, Favelas, i Rio de Janeiro: att hellre bygga om än nytt, till det pågående bygget av den helt nya ökenstaden Masdar i oljestinna Förenade Arabemiraten – en CO2-neutral, avfallsfri och bilfri stad för knappt 50 000 invånare. De brittiska arkitekterna Foster & Partners har anpassat den nya staden till lokal kultur. Det är tätt och lågt och gatorna är orienterade så att de skyddar fotgängare mot sol och vind. Ingenstans är det längre än 150 meter till den kollektiva spårvägen.
Att arkitektur och stadsplanering också handlar om sociala mönster visar Ekosistema Urbano från Spanien.
– Arkitekter är så koncentrerade på byggnader. Vi tycker bäst om offentliga utemiljöer. De är de mest demokratiska platserna. Dem har vi alla gemensamt, säger José Luis Valléjo.
Längs en 550 meter lång boulevard i Madrid har de skapat ett slags artificiella ”träddungar” i luften i väntan på att de riktiga träden ska växa upp. ”Träddungarna” har gett platser på gatan där folk vill vara och ett helt nytt socialt liv åt Ekoboulevarden.
– När träden har vuxit upp kan man ta ner våra byggnader och sätta upp dem på andra ställen som behöver förbättras.
Det är på många sätt en tankeväckande men också upplyftande utställning som visar att, när man kommer in på enskilda byggnader, att ekoarkitektur även kan innebära ett lyft för estetiken.
– Funktionalismens arkitekter lät formen följa funktionen – i dag kan vi snarare säga att formen följer evolutionen, säger utställningens curator Kjeld Kjeldsen.
En som integrerat tekniken med ny form är den italienske arkitekten Mario Cucinella. Med italienska pengar från Kyotoavtalet har han skapat en byggnad till kinesiska Tsinghuauniversitetet i Peking.
Som vanligt i funktionellt tänkande har han lagt en stängd fasad mot kyliga norr och öppnat upp huset kring en gård med vatten mot söder. Men nytt är att solcellspanelerna har integrerats i formen.
– Alltför länge har vi skapat en och samma byggnad som repeterats jorden runt. Ekologiskt byggande ger möjlighet till mångfald. Om vi relaterar till platsen och kulturen kan vi skapa olika formspråk. Att lyckas med det är utmaningen för den gröna revolutionen, säger Mario Cucinella.
Philippe Rahm har undersökt hur man kan skapa astronomi i rum. Han har utgått från att den mänskliga kroppen mår bäst av olika temperaturer vid olika aktiviteter: vi vill ha det svalare när vi sover, varmare när vi rör oss i ett kök, varmast när vi är avklädda i ett badrum.
Eftersom värme stiger uppåt är rum alltid kallast vid golvet. Genom att skapa värmekällor på olika nivåer i rummet och flytta funktioner som badrum, kök eller säng till olika höjdnivåer kan man dels spara energi men också göra miljön behagligare för kroppen.
Allt detta kan låta som bara en bra idé – att arkitekten blir meteorolog – men kommer också att realiseras i ett hus utanför Paris.
– Jag har utforskat hur klimatet kan vara verktyg för arkitekturen, både ett mål och ett verktyg. Det viktiga är att vända på den normala arbetsordningen, att utgå från klimatet och sedan sätta in funktionerna där de passar bäst.
– Det blir en arkitektur som relaterar till kroppen och ger en mer sensuell känsla för rum, menar Philippe Rahm.
Manifestet ”Vagga till vagga” som har inspirerats av naturens ekosystem, genomsyrar utställningens sista del. I stället för att tänka på produkter och byggnader från vagga till grav – från råmaterial till avfall, så ska vi tänka på produktens livstid som en cykel där inget går till spillo utan allt kan återanvändas.
Som en ytterlighet på detta kretsloppstänkande står längst in i utställningen en prototyp till det som var tänkt att bli en paviljong till den tidigare planerade Stockholmsutställningen 2010. I stället för att bygga upp något som sedan ska rivas har Françoise Roche och Stéphanie Lavaux gjort en byggnad som på några månader ska återgå till naturen.
De taggiga, ihåliga väggarna är skapade helt från växtvärlden med polymerer av sockerrör och salt. Vatten som då och då sprutas på byggnaden bryter ner strukturen. Om nu Stockholmsutställningen i Järva blir verklighet kommer den färdiga paviljongen att stå i vatten och sakta sjunka ner för att till slut bli fiskmat.
– Det är som i sagan om de tre små grisarna. Vi har gjort den första grisens bräckliga hus. Eller som ett hus som ert Ishotell som bara finns en vinter, säger Françoise Roche.