"Fuck off till döden"

En dödskalle i naturlig storlek pyntad med 8.600 diamanter, nya djur som styckats och sänkts ner i formalin och jättelika avmålningar av cancertumörer.

Damien Hirst är tillbaka, mer bombastisk och spektakulär än någonsin. Han har avfärdats som ett 1990-talsfenomen men när White Cube i London dammar på med vad de kallar "den mest betydande utställningen med nya verk av Hirst någonsin" trängs limousinerna kring konsthallen på Masons Yard och journalisthorden är lika massiv som när Robbie Williams anländer till en kändisfest.

- En bra metod för att se om ens konst duger är att slänga ut den på gatan och komma tillbaka dagen efter. Är verket kvar är det inte bra. I den mån kan man väl säga att jag lyckats, säger Hirst med överdriven blygsamhet.

Vi sitter högst upp i White Cubes futuristiska byggnad, Hirst är ledigt klädd i jeans och boots och han bär sina stora, karaktäristiska Yves Saint Laurent-glasögon.

Stjärnstatusen är obestridlig om man räknar antalet "överrockar"; det krävs tre personer bara för att ledsaga mig i hissen upp till rummet där Hirst befinner sig, och ytterligare tre övervakar själva intervjun.

I rummet bredvid säljs hans verk för Picassopriser, den spektakulära dödskallen kostar motsvarande 700 miljoner kronor - och köparna står i kö. Det gör Damien Hirst till den överlägset dyraste nu levande konstnären.

Är det viktig för dig?
- Det där beror på hur man mäter, jag menar, om man är bäste tecknaren i klassen handlar det om hur stor klassen är. Det talas mycket om siffror och statistik, om jag är dyrast i min ålder eller i min generation, men när allt kommer omkring är det där bara struntprat. Jag gillar bäst när en taxichaufför säger åt mig att han sett något av det jag gjort som han tycker är bra.

Utställningen "Beyond Belief" består förutom av tolv nya skulpturer av ett tjugotal målningar uppdelade i två serier. På det ena våningsplanet har Hirst använt vetenskapliga fotografier av cancerceller och andra sjukdomar som han målat av på meterhöga dukar försedda med glassplitter, blod och skalpellblad.

På det andra har han målat av fotografier från då hustrun Maia födde deras son Cyrus med kejsarsnitt. Realistiska målningar föreställande sjukhuspersonal under pågående operation, och stilleben där kirurgknivar och operationsdukar fått verka som motiv. I mitten av rummet står en vit duva som lyfter mot skyn, och budskapet är nästan övertydligt.

Existentialism har varit ett genomgående tema i Damien Hirsts konstnärskap, men aldrig har kontrasten mellan liv och död varit så uppenbar som nu.

- Livet och döden är de två extremerna, och kanske är det min medelålderskris som slagit igenom. Jag har fått barn och det har i sin tur fått mig att inse att det är mindre tid av mitt liv som är kvar än vad som varit. Det har fått mig att bli ganska pessimistisk.

Men han har hittat ett sätt att attackera döden: dödskallen, döpt till "For the Love of God", som är utställningens klimax. Den är upplyst och placerad i mitten av ett annars kolsvart rum vilket får de tusentals diamanterna att bilda ett effektfullt sken som kontrasterar mot skallens slitna, autentiska tänder.

Vissa har beskrivit synen av verket som en religiös upplevelse, andra att det mest glittrar som vore det Victoria Beckhams handväska.

Gör 8.600 diamanter tanken på döden mer uthärdlig?
- Ja. Det är mitt sätt att säga fuck off till döden. Jag tycker att det inger hopp. Jag kan inte säga att skallen är en total seger över döden, men det känns som det går i den riktningen, och att det mest maxade man kan göra för att provocera döden är att använda sig av något dyrt och exklusivt.

Modellen av skallen är gjord i platina och diamanterna de finaste som går att fått tag på. Materialkostnaden beräknas till nästan 200 miljoner kronor, vilket retar många kritiker som tycker att Hirst är alldeles för uppenbar i sina försöka att chockera.

Han envisas med att använda sig av stora gester trots att mycket av den moderna konsten går mot det mer lågmälda, det objektslösa.

- Jag tycker om konst som knockar, som ger betraktaren en smäll på käften. Min curator kallar mig en teatralisk konstnär. Jag tycker inte om för mycket humor i konsten, och inte heller att kasta mig själv hit och dit, säger Hirst.

Oavsett kritiken är det omöjligt att förbigå Damien Hirst när man talar om samtida brittisk konst. Han slog igenom som ansvarig för den numera legendariska utställningen "Freeze" i Londons Docklands 1988 och blev sedan konstmecenaten och samlaren Charles Saatchis gullegris.

Det var på Saatchis galleri som Hirst 1992 ställde ut "The Physical Impossibility of Death in the Mind of Someone Living", den äkta haj i formalin som blivit ett av världens mest välkända konstverk, och året efteråt fick Hirst representera Storbritannien på konstbiennalen i Venedig.

Hirst var ledande i den generation som döpts till "Young British Artists". Tillsammans med namn som Rachel Witheread och senare Tracey Emin bröt han den amerikanska dominansen i konstvärlden och erhöll i det närmaste rockstjärnestatus. Hirst, som fick det prestigefyllda Turnerpriset 1995, har levt som en rockstjärna, umgåtts med rockstjärnor (han var bästis med The Clash-legendaren Joe Strummer), drogat som en rockstjärna och avfärdats just för det, för att han blivit mer intressant som fenomen än som konstnär.

- Jag hoppas att det där inte är sant. Jag jämförs med rockstjärnor men i så fall är jag en rockstjärna som inte kan sjunga.

Nyligen fick jag tag på en bok om Goya som jag så otroligt gärna ville läsa, men så stod det om Goya att han inte alls var som vissa av dagens konstnärer, som bara är hype och inte äkta, som till exempel Damien Hirst. Det stod redan på första sidan så jag kunde inte läsa vidare.

Bekymrar det dig?
- Att jag inte kunde läsa boken bekymrar mig mycket. Allvarligt talat, man får mycket kritik, men jag känner att min konst är bra, att den är visuell och det vill jag att den ska vara. Jag vill göra stor konst och inte bli känd för kändisskapets skull. Jag tycker att Andy Warhol ordnade det där för mig, han såg till att det gick att vara känd och konstnär på en och samma gång.

Kändisskapet lär fortsätta i och med utställningen på White Cube. Inte bara för dödskallen, utan också för att den innehåller sju nya skulpturer med djur i stora, formalinförsedda glaslådor. Bland annat en tigerhaj som är styckad i två delar på längden så att man ser in i dess innandöme om man går mellan de väldiga lådorna, och en ko som är delad på ett liknande sätt.

Att Hirst använder samma tekniker och uttryckssätt i dag som han gjorde för 15 år sedan är inget som bekymrar honom.

- Jag oroade mig över det ett tag men det gör jag inte längre. Det började med att jag ville göra ett zoo med döda djur, eftersom zoo med levande djur är så vedervärdiga. Så jag ser det som en djurpark som jag fortsätter att bygga. Ett tag slutade jag, eftersom mitt namn kom att förknippas så starkt med djur i lådor.

Men Hirst säger att han kommit till ro med att vara "killen som gillar att stoppa allt i lådor".

- Man måste inte förändra sig själv hela tiden. Det är som John Lennon sa en gång, vad gör man när man låtit håret växa för långt? Man klipper sig, det finns inte mycket mer att göra.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut