Bakom ett högt stängsel av den typ som man hittar i industriområden står en cykel. En kärra är kopplad till cykeln. På kärran finns en närmast övertydligt hembyggd apparat. Från den sticker ett flera meter långt stålrör ut i luften. Längst ut på det finns ett antal sprayburkar fästa. På flera tv-skärmar intill cykeln flimrar filmer som demonstrerar hur den märkliga manicken fungerar. Det visar sig att när armen med sprejburkarna aktiveras börjar den röra sig helt stillsamt – och målar en färgs­prakande regnbåge. Bakom verket ligger Akay, han är något av en legendar inom den svenska gatukonsten. Han kallar sin konstruktion för ”Robo-rainbow”.

Den som är bekant med Akay känner igen hans finurliga humor. Frågan är om han någonsin har varit så lättillgänglig och på så gott humör. Regnbågsmaskinen har en direkt avväpnande kraft i sin hyperfiffiga prillighet. Den framstår som ett samarbete mellan Oppfinnar-Jocke och UNA-bombaren.

Just denna fiffighet återkommer i utställningen ”Street smart”, som slår upp dörrarna i morgon torsdag på Kulturhusets Galleri 5. Den betong­doftande och lätt folkilskna råhet som gatukonsten ofta förknippas med känns avlägsen.

I verket ”The box” har Made och Akay skruvat ur skruvarna i ett av de spaljeliknande graffitiskydd som finns utplacerade längs med tunnelbanan i Stockholm. Skruvarna har därefter steriliserats och förpackats prydligt i hemtillverkade små lådor som ser ut exakt som skruvarnas originalkartonger. Därefter har kartongerna returnerats till järn­affären där de en gång köptes. Allt detta har filmats. Även passagen då kassören räcker över pengarna för de returnerade skruvarna.

Mia Zeeck, som har gjort urvalet av konstnärer, berättar att hennes utgångspunkt varit ett sökande efter nyskapande. På frågan om hur hon definierar nyskapande i det här sammanhanget funderar hon en stund.

– Den traditionella graffitin utgår från bokstäver, det är ett slags urban kalligrafi. De här konstnärerna har vidareutvecklat detta och de gör interventioner i stadsrummet som är oerhört genomtänkta. Dokumentationen är också viktig i sammanhanget. Ett verk som ”The box” skulle inte finnas om det inte filmats. Det här är en konstform som ofta kretsar kring handling, ett agerande.

Det utåtvänt lättillgängliga tvärstannar emellertid när man närmar sig konstnärerna. De är tystlåtna och gömmer sig gärna, med några undantag, bakom anonyma bokstavskombinationer. Bland annat av juridiska skäl. Några av dem har brutit mot regler när de skapat sin konst ute i verkligheten.

När DN vandrar runt i lokalerna råder febril verksamhet. Många av konstnärerna skapar sina verk på plats och färdigställer dem bara timmar innan onsdagens vernissage.

– Jag säger ingenting, mumlar Berlinbaserade Akim tyst och ler ett minimalt leende medan han sätter ihop sitt verk ”Banish sacer”.

I ”Banish sacer” har Akim tagit stillbilder från svensken Nugs omstridda video ”Terrotorial pissing”. I videon från 2009 sprejar en maskerad person svart färg i en tunnel­banevagn, något som bland annat gjorde kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth rasande. Även Nug finns representerad på ”Street smart”. Akim sammanställer sedan bilderna i en helt ny kontext.

– Somliga kallade ”Territorial pissing” för ickekonst. Akim transformerar alltså ickekonst till konst, säger Mia Zeeck.

Innebär då denna självreflektion att gatukonsten har gått och blivit vuxen? Mia Zeeck blir lite irriterad av frågan.

– Konsten agerar utifrån den kontext den befinner sig i. Nu pratar vi om en konstutställning på ett galleri. Men den här konsten agerar också ute i stadsrummet. Graffitin var redan från början genomtänkt. Att ställa sig utanför institutionerna är en oerhört medveten handling. Det här är konst som ingår i en tradition av antikonst som väljer att gyckla med hela konstbegreppet.

Mia Zeeck poängterar hela tiden att utställningen inte försöker återskapa den tillfälliga kontext som är det offentliga stadsrummet.

– Det här är snarare ett slags skildringar av deras verksamhet.

Förstör man inte gatukonst genom att plocka in den från gatan?

– Vi kan inte vara gatan. Jag hoppas att det här kan vara en möjlighet för en bred publik att ta del av en konstform som är ganska svårtillgänglig. Vi har tänkt oerhört mycket kring hur man ska bete sig för att visa den här konsten utan att desarmera den.