Natten till den 11 september, efter timmar av performance och andra konst­äventyr, ställde sig verksamhetsledaren Mia Christersdotter Norman på scenen:

– This is not a performance, detta är ingen performance, sa hon.

Folk skrattade först. Det var ju en klockren referens till Magrittes klassiker ”Ceci n’est pas une pipe”. Men det visade strax att ett verkligt hot hade riktats mot Röda Sten.

Alla ombads lämna lokalen så lugnt som möjligt. Själv gick jag runt byggnaden, som var omringad av ett 30-tal poliser klädda i gula neonvästar, och tänkte hela tiden: det här känns i allra högsta grad som en performance, en väldigt bra dessutom, för här tränger verkligheten igenom konstens alla representationsslöjor.

Den obehagliga händelsen knyter paradoxalt nog an till biennalens tema ”Pandemonium: Art in a time of creativity fever”. Inspirationen kommer från John Miltons klassiska epos ”Det förlorade paradiset”, 1671, där Pandemonium är det palats som Lucifer och hans gelikar byggde efter att de fördrivits ur himmelriket och där de försöker lansera en ny, ”djävulsk” världsordning.

Men här kom upproret inte från konstens sida, utan mot själva kons­ten. För varför väljer man annars en konstbiennal som måltavla? 

Konstnären Klas Eriksson hade bara två timmar tidigare på kvällen gjort en performance på Älvsborgsbron, där ett hundratal människor symboliskt tänt nödljus och ropat ut i natten. ”Who are ya? Who are ya?”

Enligt Mia Christersdotter Norman är den hotfulla händelsen förstås tragisk för biennalen men skapar samtidigt uppmärksamhet:

– Nu har biennalen plötsligt kommit med i alla medier.

Invigningen fortsatte i söndags på Bohusläns museum i Uddevalla.