Inför fotograferingen drar Magnus Gustafsson ner mössan över ansiktet och tar fram en sprejburk. Innan vi hinner stoppa honom dansar han fram över Konstakademiens golv och sprejar salen ytterligare med energiska böljande rörelser. Som betraktare reagerar jag med ryggmärgen, för Guds skull, du förstör KONSTEN.
Men varför be om lov? Verket är hans eget, och han själv en del av det. Graffiti som konstsport och fysisk urladdning.
Magnus Gustafssons explosiva mönster omgärdar den 89-årige Göteborgskonstnären Erland Brands finstilta, fantastiskt vackra och vemodiga små ansikten. De två utställarna träffades först på vernissagen. Mötet, iscensatt av konstnären Jan Håfström och galleristen Andreas Brändström, har lovordats av en del konstkritiker, som också gillat den känsla av oro och upplevelse av rå, nästan hotfull energi som Magnus Gustafssons graffiti väcker. Man skulle kunna tro att han är åtminstone lite glad.
– Det är klart, men det schysta är ju att om det finns några haters där ute...
Så hatar de dig ännu mer?
– Ja, ibland är det nästan som att jag uppskattar negativ kritik ännu mer, då säger folk i alla fall vad de tycker.
Landets mest omtalade graffitikonstnär, snart 40 år, gillar inte att intellektualisera. Med undantag för de teoretiska kurserna på Konstfack har Magnus Gustafsson inte läst en bok sedan han blev tvingad i grundskolan. Han känner sig främmande inför Jan Håfströms programförklaringar om att konsten går mot en "ny och våldsam fas" som vill visa vägen mot "ett alternativt samhälle":
– Jag tänker nog mest på vad jag vill göra, hur jag ska bli stimulerad eller få ur mig den här energin, det skulle bara kännas tillgjort om jag försökte anpassa mig till det som finns runtomkring mig.
Han har inga problem med att bli omskriven vid sitt folkbokförda namn ("snuten vet ju redan vem jag är"), men när det blir dags för fotografering drar han ner mössan. Hans ansikte får vi inte föreviga.
– Mitt fejs har inget med det här att göra. Det sköna med graffiti är att den syns men att jag är incognito.
Inför sin examensutställning på Konstfack 2008 förklarade Magnus Gustafsson att hans mål är att ta med sig graffitin till nya miljöer och sammanhang utan att den ursprungliga energin går förlorad. Själva examensverket, videon "Territorial pissing", ledde till polisanmälan för skadegörelse av en tunnelbanevagn, men något brott kunde aldrig styrkas.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths ilska ser han som beröm.
– Hon har gjort mycket för mig.
Arbetet på Konstakademin filmades av och tillsammans med Carolina Falkholt, som i somras ledde en kommunal miljövänlig graffitisatsning i Mariestads hamn. Deras inspelning ska bli en ny video.
Magnus Gustafsson säger sig ha idéer om hur han ska föra graffitienergin vidare. Ändå skulle han inte ha börjat spreja om han hade varit ung i dag.
– Förr kunde man se vad som vad gjort i Paris eller Frankfurt, i dag kan någon i Mölndal göra något som skulle se precis likadant ut i Australien. Det är inte alls samma sak nu som när vi började.
På frågan om han fortfarande målar olagligt vill han inte svara. Men förbud är ingen förutsättning.
– Det här är så självklart, det är en del av mitt liv. Första halvlek kanske redan har gått och då har jag hållit på med det här. Vad skulle jag annars göra? Det är det här som det känns värt att lägga tid på.