Flera rader av resenärer fyller perrongen. Ett tåg kör förbi, så nästa, ibland ett tredje, innan sista raden lyckats pressa sig på de överfulla vagnarna.
Så ser det ut i många av världens miljonstäder. Och så ser det ut i Paris längs vissa ökända pendeltågslinjer. Transportproblemen gör inte bara hela regionen mindre attraktiv utan ökar även isoleringen och de sociala spänningarna i vissa utsatta områden.
– Paris är Europas propp, konstaterar den italienske arkitekten Bernardo Secchi, en av dem som arbetar fram ett nytt Storparis.
För även om staden Paris är vallfartsort för världens flanörer är den samtidigt en isolerad kärna i en urban jätteamöba med föroreningar, bostadsbrist, fattigdomsfickor och segregation. Problem som många av världens metropoler söker lösningar på.
Grand Paris – Storparis – har därför varit honnörsordet när borgmästarna i regionen diskuterat gemensamma lösningar de senaste åren. President Nicolas Sarkozy drog upp hastigheten rejält när han förra året gav tio ledande franska och utländska arkitekter i uppdrag att i tvärvetenskapliga arbetsgrupper ställa en urbanistisk diagnos på hela Parisregionen. De skulle också ta fram lösningar för att skapa en ekologiskt hållbar storstad i Kyotoavtalets namn för de kommande 40 åren.
Under våren har arkitekternas slutsatser presenterats och nyligen invigdes också en utställning med deras visioner på Paris arkitekturmuseum.
– Storparis kommer att bli en enda stad när man inte längre talar om förorter och när det inte längre finns några ”känsliga urbana zoner”, sade Nicolas Sarkozy i sitt invigningstal häromveckan.
Arkitekternas konkreta förslag är ofta vågade. Som en ny jättestation i Parisförorten Aubervilliers för att kunna utveckla tågtrafiken med övriga Europa, eller luftburna snabbtågslinjer längs de cirkulära motorvägarna runt Paris.
Men framför allt är det samstämmigheten som är slående och som ger en tydlig vink om vart vårt sekels urbanism är på väg. Och ska man tro Storparis arkitekter är framtidens stad en stad där allt tas till vara, där inte en kvadratmeter lämnas orörd. Bakom de storslagna skisserna anas en stad för en värld där resurserna är ändliga, en stad för en värld i kris.
I flera fall omtolkar arkitekterna gamla beprövade urbana modeller. Inte minst förpassas 1900-talets planarkitektur definitivt till historien.
I stället för att riva och ödelägga för att bygga nytt betonar alla inblandade vikten av att utgå från befintlig bebyggelse och infrastruktur.
– Vi måste bygga Paris på Paris, konstaterar arkitekten Mike Davies som arbetar tillsammans med Richard Rogers.
En sådan stad innebär också att man bygger tätare än vad som varit fallet inte minst under 1950- och 60-talen, då honnörsorden var ljus och rymd. Förtätning är ett genomgående nyckelord. I stället för att låta Parisamöban fortsätta att sprida sig och äta upp landsbygden vill arkitekterna fylla igen de hål som finns. Bygga på gamla industritomter, göra miljonprogrammens bostadsområden mer kompakta, bygga högre. Den nederländske arkitekten Winy Maas föreslår helt enkelt en extra våning på alla Paris hus, likt de påbyggnader som nu görs i Stockholm.
Le Corbusiers på sin tid banbrytande tankar om att dela upp staden i verksamhetszoner är också definitivt till ända. I framtidens stad blandar man på nytt olika verksamheter – handel, bostäder, utbildning, produktion, nöje. En större koncentration av bebyggelse och aktiviteter ska leda till energibesparingar, tidsvinster och minskade utsläpp. Samtidigt hoppas man skapa mer levande områden med större social mångfald. Genom att förtäta staden och bygga samman delar som i dag är utspridda är tanken att också bryta vissa bostadsområdens isolering.
– Vi vill att vilket område som helst ska kunna bli värdigt och vackert, säger arkitekten Roland Castro som dessutom förespråkar symbolladdade projekt som operahus i förorten.
Arkitekterna betonar också vikten av att göra sig kvitt de fysiska barriärer som, likt ringleden runt Paris, högst effektivt skär av huvudstaden från förorten och förstärker den sociala segregationen.
Miljöaspekten är självfallet ett genomgående tema. Stad och landsbygd ska i framtiden inte längre stå i motsats till varandra som två slutna system och grönskan är inte längre något trivsamt inslag för att lätta upp betongen. Grönska blir en fråga om överlevnad. Framtidens nyplanterade skogar i storstadsbältena kommer att stå där för att hålla nere medeltemperaturen, suga upp utsläpp, skapa energi.
Arkitekterna är dessutom överens om att åkermarken i Parisregionen räcker för att föda hela befolkningen på nio miljoner invånare. Liksom på många andra håll i Europa är frågan om närproducerade livsmedel högaktuell i Frankrike.
Vattnet och vattenvägarna går mot en renässans både som transportväg och energikälla. Arkitekten Antoine Grumbach går så långt att han ser Seine som själva navet i Storparis som han i stället vill förskjuta åt väster, ända bort till kuststaden Le Havre, för att ge Paris en hamn. För att därefter vidga horisonten ytterligare.
– Trion Paris–London–Rotterdam är början till en stor megapolis, en världsstad, säger Antoine Grumbach.
Att förstärka Paris havsprofil är en idé som Sarkozy redan tagit fasta på – ett snabbtåg ska få ner restiden mellan Paris och Le Havre till en timme, meddelade presidenten när han invigde utställningen kring projekten. Sarkozy säger också ja till att investera 35 miljarder i kollektivtrafiken, inte minst i ett nytt pendeltågssystem som i en vid cirkel på 13 mil ska binda samman Parisregionens flygplatser och ekonomiska centra.
Detta snabbtåg ska också leda till att nya ekonomiska nav skapas, så att Paris stads centrala position dämpas.
Sarkozy lovar också att det ska byggas 70.000 nya bostäder i Storparis om året mot dagens 40.000, för att bota den akuta bostadskrisen.
Många av arkitekternas förslag kräver också lagändringar, som att åter göra det tillåtet att bygga i områden med översvämningsrisk, längs järnvägsspår och motorvägar. Presidenten har hörsammat önskemålet och lovar avregleringar. Som den nuvarande 37-metersgränsen för höghus inne i Paris, en regel som kom till i slutet av 1970-talet, som ett svar på 60-talets rivningsvåg och de många brutala höghuskomplex som följde. En regel som borgmästaren Bertrand Delanoë försökt rucka på i omgångar.
– Varför förbjuda höghus om de är vackra? sa Nicolas Sarkozy nu i sitt tal.
Paris står inför en ny revolution. Urban och grön på samma gång. Största bromsklossen för arkitektoniska storverk i stor skala är dock det nuvarande administrativa lapptäcket av småkommuner som Storparis består av. Detta centrala problem lämnar Sarkozy över till nästa politikergeneration.