Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Konst & Form

Här betalas konsten av privatpersoner

Håkan Lidbo finansierade projektet ”Xollox” med hjälp av bidrag från privatpersoner. Fenomenet crowdfunding stod även bakom filmen ”Iron sky” som kom tidigare i år.
Håkan Lidbo finansierade projektet ”Xollox” med hjälp av bidrag från privatpersoner. Fenomenet crowdfunding stod även bakom filmen ”Iron sky” som kom tidigare i år. Foto: Lars Lindqvist
Vad gör man när man har en konstnärlig vision men saknar pengarna? DN har träffat svenska kulturentreprenörer som använt sig av crowdfunding, att äska bidrag från privatpersoner.

Det började inte med de finska rymdnazisterna, men på något sätt visade de vägen.

Den största snackisen kring vårens science fiction-film ”Iron sky” handlade nämligen inte om det spektakulära i att nazister byggt en månbas eller att filmen var gjord av finländska filmmakare. Vad alla pratade om var hur den finansierades.

”Iron skys” budget bestod av att vanliga privatpersoner utan anknytning till filmbranschen självmant donerade pengar till projektet via hemsidan Kickstarter.com, bara för att se det bli av. Fenomenet kallas crowdfunding och har i dag blivit en självklar väg att gå för att bekosta kulturella koncept – till och med en Hollywoodfavorit som Charlie Kaufman (”I huvudet på John Malkovich”, ”Eternal sunshine of the spotless mind”) använder det.

Och i periferin av jätteframgångssagorna frodas de mindre, personliga aktionerna. Det kan handla om Jockum Hulténs ”Doftgången”, där Brunkebergstunneln ska förvandlas till doftinstallation med 52 dofter under ett år.

Det kan handla om Gabriel Widings interaktiva teater ”Avatarvaro” där publiken blir avatarer som agerar enligt radiosända ljudinstruktioner. Eller musikern Håkan Lidbo som fick idén att skapa ett mellanting mellan ett datorspel och ett instrument.

– Jag är överhuvudtaget intresserad av dynamiska system som påverkas av många människors beteenden. Att vem som helst fick vara med och bestämma vilka projekt som skulle få finansiering i stället för en liten, sakkunnig jury, det lockade mig att vara med, säger Lidbo, som även lägger fram som förslag att låta crowdfunding styra i den offentliga kultursektorn: Kanske Kungliga Operan ska välja nästa säsongs uppsättningar, regissörer och tenorer med crowdfunding?

Trots att vi i Sverige har en tradition av statsstödd kultur – även om det går att argumentera för att det stödet blivit allt bräckligare – så är det ingen slump att crowdfundingfenomenet växt sig starkt här. Det fyller ett hål i givarkulturen inom den civila och privata sektorn.

Den tekniska lösningen att grans­ka och donera online gör också sitt, svenskar är ett folk av tidiga digitala utövare, redo att pionjärmässigt hoppa på nya verksamheter. Man kan även se det som ett resultat av att vi sedan folkhemmets dagar programmerats för kollektiva uppgifter.

– Crowdfunding bygger på volym och att idéerna smittar publiken. När folk förstår att det inte krävs så stora pengar kommer det att öka kraftigt – en femtiolapp kan räcka om det är fler som hjälps åt. Sajter som Crowdculture.se följer dessutom en nutida logik som vi vant oss vid från sociala medier, säger Isabel Löfgren, som tillsammans med Erik Krikortz sjösatt konstprojektet ”Satellitstaden” (se faktaruta). Vad som sker är att en kommunikation och relation upprättas mellan publik och kreatör.

Hanna Sköld, som använde sig av Kickstarter.com för sin film ”Granny’s dancing on the table” och drog in en halv miljon kronor, menar att människor som investerar pengar i en film gör filmen till sitt projekt, de kommer att vilja se filmen och sprida den till andra när den är klar. Många crowdfundingprojekt bygger därför på tacksamhetskontraktet att ge igen till donatorerna på fler sätt än att projektet slutförs.

Det kan vara att få med sitt namn i en films eftertexter eller, som i Erik Krikortz och Isabel Löfgrens fall, att alla som bidragit med större donationer får ett konstverk. I teorin är crowdfunding en fin balansgång mellan demokrati och darwinism – det borde vara lättare för populistiska projekt att ragga pengar medan svårare verk hamnar i skymundan. Men eftersom det är kulturintresserade människor som söker sig till en sajt som Crowdculture så finns det utrymme även för de mest personliga alstren.

Emma T Åberg har just återvänt från Melbourne och San Francisco, dit hon rest med den kollektivsponsrade dokumentären ”Aktion: Lesbisk”. Hon är positiv till hur det fungerat.

– Direkt efter att jag skrivit på kontraktet om att genomföra filmen så hade jag mina insamlade 20 000 på kontot. Om man får pengar från till exempel Kulturrådet så kan man ibland undra hur de väljer vilka som får stöd: är det för att något ligger rätt i tiden eller någon fond som måste uppfylla EU-krav? Här är det i stället privatpersoner som skänker för att de verkligen är engagerade.

Vilka nackdelar finns då med crowdfunding? Förutom att det är opålitligt (man måste nå sitt förbestämda mål inom en utsatt tidsram annars får man inga pengar alls) så kan det vara slitsamt för nerverna.

– Till en början följde jag insamlingen aktivt under tiden och trodde aldrig det skulle hända, det gjorde mig nervös. Så jag slutade logga in och kolla. Men sex månader senare fick jag ett mejl att budgeten var fixad, säger Emma T Åberg.

Hanna Sköld varnar också för att det krävs oerhört mycket hårt arbete för att ett crowdfundingprojekt ska bli av.

– Man måste kontakta väldigt många människor för att lyckas, och arbeta hårt med marknadsföring av projektet. Det är också emotionellt svårt att faktiskt fråga en väldig massa människor om ekonomiskt stöd. Pengar är ju så laddat i vårt samhälle, och det är lätt att man skapar känslor av skam hos sig själv när man ber om hjälp. Men detta gör det såklart ännu mer fantastiskt att så många människor är beredda att dela med sig av sin ekonomi för att en berättelse ska bli till!

Tre andra lyckade crowdfundingprojekt.

”Aktion: Lesbisk”

Emma T Åberg tröttnade på att alla historier som berättas om lesbiska är stereotypa, exkluderande och förutsägbara. Dokumentären ”Aktion: Lesbisk”, en världsomspännande queeressä, kommer så småningom att utökas med sajt, kortfilmer och workshops.

”Satellitstaden”

Erik Krikortz och Isabel Löfgrens konst- och integrationsprojekt går ut på att färglägga paraboldiskar på balkongerna i Fittja, och sedan låta varje boende berätta sin historia. Varje historia och parabol knyts sedan samman i ett punktsystem på en interaktiv karta över området.

”Granny’s dancing on the table”

Spelfilmen, av Hanna Sköld, om flickan Eini som växer upp isolerad från samhället och fantiserar om sin farmor som hon aldrig träffat – och rymmer hemifrån för att söka efter henne. Filmen är en del av ett transmedia­projekt som även består av ett spel och en utställning där andra privatpersoner bidrar till projektet med berättelser, idéer och skapande.