Maria Lind ser utställningar med ny energi som sätter Mellanvästern på konstkartan.
Om man ska tro grupputställningen ”Heartland” på Smart Museum of Art i Chicago är det i Mellanvästern det händer. Det är här, i det hjärtformade området med spetsen i New Orleans, västra rundeln i Minneapolis och östra rundeln i Detroit, som det finns ny energi. Här finns en konstscen som till skillnad från dem i New York och Miami inte är överkommersialiserad, och som undgår Los Angeles fixering vid formella konstutbildningar.
Visst finns det spännande konst på både öst- och västkusten men den välförberedda utställningens argument håller: jag rycks med av bland andra kollektivet Detroit Tree of Heaven Woodshop (en av grundarna är Ingo Vetter, professor på Konsthögskolan i Umeå) som använder Detroits ”ogrästräd” för att tillverka nya produkter på beställning. Den lika oemotståndligt kitschiga som barnvänliga varietén Whopp Dee Doo från Kansas City iscensätter tv-program utan tv med anarkistiska resultat. Jag ser Kerry James Marshalls målningar kring afroamerikanska erfarenheter med delvis nya ögon – här i medborgarrättsrörelsens vagga får de andra betydelser än på slottet Wilhelmshöhe under Documenta 2007. Och som kronan på verket Chicagobaserade Deb Sokolows långa och textrika teckning om en paranoid persons resa från Chicago till Eindhoven i Nederländerna. En av höjdpunkterna i mitt konstår.
Chicago är den inofficiella konsthuvudstaden i ”heartland”. Tät, kosmopolitisk och promenadvänlig vänder den ena kinden mot Lake Michigan. Konstinstitutionerna ligger utspridda med det anrika encyklopediska museet Art Institute of Chicago närmast strandpromenaden. Dess konstskola är välrenommerad och samlingarna gedigna. The modern wing är det senaste tillskottet, ritat av Renzo Piano och invigt i maj i år. Det är rymligt och ljust med trägolv och hängande trappor. Presentationen av samlingen är dock förvånansvärt konventionell. Desto aktuellare känns de tillfälliga utställningarna med Monica Bonvicinis nya rumsliga projekt med krackelerande golv och industriformgivaren Konstantin Grcics enkla men teknikgenererade designlösningar.
Det internationella anslaget fortsätter på Samtidskonstmuseet, inrymt i en 30-talspastisch från 1996, som just nu bjuder på ytterligare en geografiskt baserad utställning med italiensk konst från 1968–2008. På University of Chicagos konsthall The Renaissance Society tas vi i stället till Polen och den globala ekonomins effekter där. Men konstnären Allan Sekula, de dokumentära praktikernas okrönte kung, knyter också an till Chicagos stora polska befolkning. Hans fotoserie ”Polonia” är ett helt nytt projekt, typiskt för The Renaissance Society som under de senaste 20 åren producerat många verk som blivit samtida klassiker.
När första versionen av ”Heartland” öppnade på Van Abbe-museum i Eindhoven kort före presidentvalet hösten 2008 bodde Barack Obama fortfarande i Chicago. Utöver sina museer och konsthallar är staden också känd för sina fristående och självorganiserade gallerier och projekt. Där brukade Obama enligt konstnären Tim Rollins hänga på vernissager under sin tid som socialarbetare i slutet av 80-talet.
Det gör Obama till en av mycket få – alltför få – politiker och statschefer med erfarenhet av inte bara samtidskonst utan också dess gräsrötter. Vilken effekt det kan ha på hans politik återstår att se.