På hyllorna i glaskonstnären Åsa Jungnelius ateljé står jättelika ljusstakar i form av fallosar som pyntats med kedjor och glitter, på golvet ligger en försilvrad skål i form av en öppen vagina. Eller en "snippa", som verket heter.
När de gamla orden inte duger längre får man hitta på nya. Och precis som invandrare kallar sig "svartskallar" och homosexuella har tagit tillbaks ordet "bög", så tycker Åsa Jungnelius att det är dags att omförhandla termen "konsthantverk".
- Ordet konsthantverk brukade stå för att man utforskade ett material och skapade objekt med en bruksfunktion, ofta med inspiration från naturen. Jag känner att jag inte passar in på den beskrivningen, men samtidigt känner jag mig absolut inte som en konstnär. Jag förhåller mig hela tiden till ett material, jag är slav under glaset och känner ett slags hatkärlek till det.
Åsa Jungnelius har arbetat med glas sedan hon var sjutton. På en impuls åkte hon från gymnasiet i Stockholm till Småland, där hon utbildade sig på Orrefors glasskola. Hon har fått sina armar svedda och händerna fulla av blåsor, säger hon med lika delar stolthet och ironi.
- Varenda människa kommer ihåg att jag har varit glasblåsare, jag har blivit förknippad med det. Som om jag för vidare ett kulturhistoriskt värde, något som ska vårdas.
Som medlem i nätverket "We work in a fragile material" är Åsa Jungnelius del av en konceptuell motståndsrörelse inom konsthantverket. Gemensamt har de viljan att utvidga området och ifrågasätta förstelnade traditioner.
- Konsthantverket förhåller sig till en bruksfunktion, säger hon, men funktionen har till stora delar försvunnit. I dag förväntar man sig att konsthantverk ska uttrycka något mer, att det ska ha konstnärliga kvaliteter. Det finns ett intresse för saker som uttrycker något.
Men även om konsten och konsthantverket närmat sig varandra på senare år är Åsa Jungnelius mån om att distinktionen finns kvar.
- Ja, annars blir konsthantverket bara en lillasyster till konsten. Det är självklart för mig att de är jämställda, därför behövs en egen plattform där konsthantverket kan existera på sina egna premisser.
Trots att konsthantverket upplever något av en renässans finns det i dag bara ett kommersiellt konsthantverksgalleri i Stockholm, Galleri Inger Molin. Vill man ställa ut är man ofta hänvisad till mer eller mindre ideella kooperativ.
- Det hänger inte ihop. Konsthantverket blomstrar, men vart tar alla bra grejer vägen? Det finns inga samlare, inga gallerister eller curatorer. På kooperativen får man själv bekosta vernissagekorten. De säger indirekt att de inte kan sälja. De borde ta mer ansvar och vara lite mer ösiga.
I dag kan Åsa Jungnelius i alla fall försörja sig på sitt arbete. Tidigare har hon mest levt på stipendier och extraarbete i glasbruken.
I somras ställde hon ut tillsammans med Ulrica Hydman-Vallien på Smålands museum. En oväntad kombination, där det kvinnliga skapandet stod i fokus.
- Jag blev genast arg - skulle man para ihop två män skulle ingen kalla det för en manlig utställning. Det ger en dålig smak i munnen. Men det var modigt att sammanföra oss, vi tillhör olika generationer och det var helt otippat. Jag lockades av det, och det var lärorikt att samarbeta med Ulrica Hydman-Vallien. Hon har en stark konstnärlig sida, samtidigt som hon jobbar i en industri som handlar om att sälja och har en stor, bred publik - hon blir alltid utskälld för det, men det är fantastiskt att hon lyckats.
I sina verk diskuterar Åsa Jungnelius frågor om identitet och stereotyper, ofta med en feministisk udd. Precis som i Sofia Coppolas film "Marie Antoinette" intresserar hon sig för hur människor - främst unga kvinnor - uttrycker sin identitet genom konsumtion.
- Shopping är rumsrent och accepterat nu, men länge har det ansetts dåligt att hänge sig åt sin lust på ett okontrollerat sätt. Nu är det coolt att vara shopaholic, alla har små hundar, diamanter och väskor. Men alla kopior gör att det blir folkligt, vilket urholkar statusen.
I sina objekt förenar Åsa Jungnelius materialistiskt bling-bling med sexreferenser - som i de pälsklädda vaserna med köttiga öppningar. Med sina snoppar och snippor kan hon säkert uppfattas som provocerande, men det är inte hennes målsättning, säger hon.
- Jag gör inte det jag gör för att påvisa något. "Storstakarna" förhåller sig till en fallisk formvärld, som vissa avfärdar som något fult. Men jag försöker göra saker som jag själv tycker är snygga.
Lite retas du väl ändå?
- Ja! Men ändå: Det här gillar jag. För mig är det ingen värdeskillnad om man använder plastdetaljer på en vas, det är lika fint. Men man måste vara modig, och då retar man kanske någon.