Tro inte att du inte bryr dig om vad du har på dig. Om något är designern Siv Støldals arbete kring norska mäns kläder ett bevis på att man inte måste tycka om mode för att ha ett passionerat förhållande till innehållet i garderoben.
Siv Støldal gör kläder som vid första anblicken ser ut att vara djupt rotade i östra Londons småruffiga hipphet. Modellerna som poserar i den senast kollektionen "Three wardrobes" påminner om en korsning mellan höghusområdenas hårdingar och kreatörskontorens fräcka snubbar. Tittar man lite mer närgånget börjar dock detaljer skvallra om annan inspiration. Det överdimensionerade norska mönstret i den stickade tröjan, jackan som i en annan färg lika gärna kunde passat på fisketuren - det finns något bortom gatan i plaggen. Arbetet med "Three wardrobes" har mycket riktigt sin utgångspunkt i Norge, hos tre norska män.
Det är också därifrån Støldal precis har lämnat sin semester för att besöka Stockholm över dagen. Hon är här för att planera sin medverkan på modemässan +46, som gett henne sitt pris för bästa skandinaviska designer. Mellan den 13 och 17 augusti ska en installation presentera kläderna och konceptet för både branschmänniskor och allmänt intresserade. Solbränd och glad bryter hon av mot en kylslagen hotellobby med seriöst designkomplex.
- Det jag vill förmedla handlar mycket om researchen bakom projektet, berättar hon. "Three wardrobes" är en del i ett forskningsprojekt i Norge, där jag ska kartlägga norska mäns förhållande till kläder, vanliga män, inga som uppfattar sig själva som så fashionabla eller så. Jag tar bilder av verkliga plagg som de äger, så snackar vi om dem, och vad de tänker på, var de har köpt kläderna.
Männen som Støldal har intervjuat är bekanta, eller bekantas bekanta. De tre garderoberna i "Three wardrobes" tillhör en pensionär, en ingenjör och en professionell bilförare, av vilka ingen från början tycker sig bry sig om vad de har på sig.
- Men när de väl börjar prata kommer de alltid till den vinkeln där de verkligen bryr sig. Och det tycker jag om. För traditionellt känns det som om "fashion" liksom har lagt beslag på hela idén om kläder. Så det var jag intresserad av att se hur man kan ha ett passionerat förhållande till kläder utan att det handlar om mode.
Det kunde handla om ljudlösa jaktkläder på postorder från Finland, avklippta skjortkragar, eller kläder med anknytning till den egna historien.
- En äldre man som jag har intervjuat visade sig ha 15 trenchcoats som nästan var helt lika. Och över 60 nästan identiska skjortor. När vi pratade om det visade det sig att han gick i second hand-butiker, inte för att han var fattig eller brydde sig så mycket om priset, det han letade efter var i stället var de var tillverkade, det var norskproducerade trenchcoats. Han sa ingenting om att "de är likadana för att jag gillar färgen" eller något sånt, utan det var bara "se här, den här är tillverkad i den fabriken, den bygden, som drevs av den och den, jag känner någon som har arbetat där" och det visade sig att han på det sättet hade behållit minnen från fabriker och människor som har varit försvunna i 50 år.
Den lätt antropologiska vinkeln på klädskapandet är inget tillfälligt, det är sättet Siv Støldal alltid har arbetat på. Tidigare kollektioner har exempelvis utgått från förändringar i klädsel innan, under och efter ett bröllop, fiskare från hennes uppväxt på ön Tyssøy utanför Bergen, och kidsen utanför designkontoret på Three Colt Lane i östra London. Och det handlar alltid om män.
- När jag var i övergången mellan barn och ungdom så tyckte jag om att klä mig i herrkläder, jag gillade min pappas jeans. Och så hade jag en farfar som alltid gav mig något när jag hälsat på honom, det kunde vara en väst eller en slips eller vad som helst. Jag föredrog alltid det framför att gå i kjol.
Efter universitetsstudier i konsthistoria ville hon gärna göra något mer konkret, och valde att gå en treårig skrädderiutbildning med efterföljande lärlingstid.
Insikten att hon inte ville sitta och handsy herrkavajer resten av livet kom dock rätt snart, så det blev London och en masterutbildning i herrklädesdesign på inflytelserika St Martins i stället. Att välkänt hårda kurschefen Louise Wilson avfärdade Norge med ett "I think it is going to be interesting to see what you can do, because Norway doesn't have any fashion", verkade mest ge näring åt Støldals utforskande av hemlandet.
- Jag insåg att hon hade rätt på ett sätt. Man ska inte låtsas ha något som man inte har, det blir alltid bäst att försöka vara äkta. Och det är ju riktigt att Norge inte har mode på samma sätt som London. Men vi har andra ting som kan vara viktiga. Sådant som är intressant för mitt yrke, när jag gick i skolan så stickade till exempel alla lärarna, och när man kommer till London så är det ingen som har den kunskapen.
Tio år senare är Siv Støldal en av de bästa formgivarna av icketraditionella herrkläder. Hon är också en del av ett stadigt framväxande herrmode som bryter med gamla föreställningar om hur män ska klä sig. För det var inte så länge sen som lila foder i kostymen sågs som höjden av nyskapande hos de stora modeföretagen.
- När jag var färdig på St Martins 1999 åkte jag till Paris för att söka jobb och pratade med alla modehusen där. Vad jag mötte var en sorts standardhållning till herrkläder, jag fick höra att "den portfolion är väldigt bra, spännande och konstnärlig, men vi kan inte använda den". Då var det damkollektionerna som hade visningarna, marknadsföringen, sökljuset på sig, medan herrkollektionen hölls tillbaka väldigt mycket. Antingen var det väldigt klassiskt, eller sport, eller väldigt gay à la Dolce & Gabbana.
Det svala intresset fick Støldal att starta eget i stället, och hon är egentligen tacksam för det i dag. Modehusen i sin tur har också gått vidare.
- Samma firmor gör ju minst lika mycket på herrsidan i dag, kanske mer. Och det finns säkert många anledningar till den förändringen, men jag tror att det handlade mycket om Hedi Slimane, att han fick så mycket konstnärlig frihet att göra det han ville för Dior. Och att han som person tog plats, var en designer man ville se.
Samtidigt började yngre män bry sig mer och mer om limiterade japanska t-tröjor, exklusiv denim och vissa sorters sneakers. Utan att egentligen tillhöra en specifik subKultur - om nu inte hipster räknas som en - utvecklade många ett ihållande modeintresse. Siv Støldals kläder påminner kanske mer om det än om de supersmala kostymer och den trashiga elegans som Hedi Slimane populariserade under sin tid på Dior Homme.
- Jag har alltid gillat traditionen som herrkläder bygger på, säger hon. Kanske för att det finns en sådan fast form i det, det kan annars lätt bli något som inte helt funkar i vardagslivet, och det är viktigt att känna begränsningarna som finns. Man får liksom jobba mer på höjden än på bredden.
Till skillnad från de flesta svenska designrar är det nationella en väldigt medveten del av det Siv Støldal gör. Här är det på sin höjd Åsa Westlunds kurbitsmålade skor, eller Whyreds användande av liknande mönster som refererar tillbaka till någon sorts tradition. Att till varje pris glömma landsbygden och alla de där århundradena som fattigt bondesamhälle i periferin verkar ibland vara huvudmålet. Internationell storstad är idealet. Støldal väljer i stället att flytta tillbaka. Efter elva år i London har hon precis tagit med sig man och dotter och återvänt till en ö utanför Bergen. Att befinna sig i centrum är inte längre nödvändigt säger hon och hänvisar till ny teknik och att man lika gärna kan resa från Norge som från London.
- I förrgår intervjuade jag en äldre man, en skicklig vävare och bonde och poet som alltid bott mitt ute i ingenstans. Många somrar har han tillbringat på Støl, där man går upp med djuren på berget och är ensam i flera månader. Han sitter där och skriver dikter. Ju mer kläder han visade, desto mer insåg jag att inga av hans kläder var köpta i en butik. Något var köpt från en buss som brukade komma förbi, något var köpt av någon som bara ringde på. Kläder är så mycket mer än butiker och tidningar och mode.
- Jag är uppvuxen med hemsydda kläder, och när jag blev typ 12 år så önskade jag mig mer än något annat något som var köpt i butik. Man börjar där, och så går man någon annanstans, och så går man tillbaka, nu vill man ha sådant som ingen annan har. Det är ju det jag känner att Norge har, det finns resurser som folk är så vana vid att de inte ser, men som kanske är försvunna internationellt. Och det är något att ta tag i.