På en middag hemma i februari i fjol spånade Mårten Castenfors kring sitt nya jobb som Liljevalchschef: Vad skulle han hitta på? Kulturjournalisten, författaren med mera Staffan Bengtsson, som satt med vid matbordet, utbrast:
– Ikea – du måste göra Ikea!
Det tyckte chefen var en bra idé, och bad Bengtsson utarbeta ett förslag som skickades till Ikea. Som, när de väl svarade, sa ja.
På lördag öppnar dörrarna till utställningen om det svenska möbelfenomenet. Den har kostat mer än fyra gånger mer än vanligt och Ikea har gått in med tre miljoner kronor, inklusive byggpersonal från Älmhult. Castenfors, som räknar med och behöver 35 000 besökare (men drömmer om 50.000), är beredd på debatt om köpt utställningsyta, men betonar att utformningen har legat hos Liljevalchs.
Där har Staffan Bengtsson hållit i det mesta, och några dagar före vernissagen visar han runt i bygget. På väggarna berättas Ikeas historia och vår relation med företaget, varumärket och möblerna. Staffan Bengtsson säger att utställningen främst handlar om ett fenomen, en livsstilsproducent och ett folkhemsbygge. Nostalgidoftande möbler är uppdelade i tematiska rum om exempelvis barn, om bäddar och påslakan, om formgivare, om ”il design democratico” och om 700.000 meter denimtyg, inköpt i Asien år 1973.
– Det året var allt i denim, från soffor till spegelramar.
Någon granskande företagsgenomgång görs däremot inte. Här finns vare sig siffror över vinster och volymer eller någon karta över företagssfärens intrikata uppbyggnad, stenhårt kontrollerad av sin skapare. Staffan Bengtsson säger att han tror att ”alla redan känner till det” och tycker därför inte att det är så intressant. Den diskussion om original/kopia som Ikea ofta hamnar i kommer att tas upp på ett seminarium, men har en undanskymd plats i salarna.
Fokus ligger i stället på vad Ikea, läs Ingvar Kamprad, förstod, nämligen vad drömmen om det drägliga hemmet innebar. Han såg ett behov, och en lösning på det, menar Staffan Bengtsson, som också är intresserad – och imponerad – av Ikeas förmåga att ”kommunicera i ögonhöjd” med folk.
Själv minns han när han som elvaårig lundapåg fick sitt första egna rum, och åkte med sina föräldrar till varuhuset i Malmö.
– Doften av de där möblerna … i mitt rum, den minns jag starkt. Vissa saker bär man med sig, Ikea precis som musiken, filmen och sossarnas folkhem.
Möblerna på utställningen har bara delvis lånats från Ikeas eget lilla museum i Älmhult, till stor del och med stor möda har de lånats ihop i Staffan Bengtssons egen bekantskapskrets. En ”Puzzel”-pall här, en ”Klippan”-soffa där.
– (DN-skribenten) Thomas Anderberg har två ps-krukor i sitt köksfönster som lever farligt just nu, säger han med en blinkning.
Ingvar Kamprad lånar själv ut sin läsfåtölj från år 1951 (det blir den enda möbel man inte får klämma på och klänga i).
Men hör den, och de andra, hemma i en konsthall?
– Liljevalchs gjorde en formutställning redan år 1917, kontrar Mårten Castenfors bestämt.
Det enda Staffan Bengtsson är nervös för är att det inte ska svänga i salarna. Och utställningen får inte påminna om ett varuhus: ingen ska säga att det är roligare i Kungens kurva för att de har mer där, eller billigare korv.
”Ikea på Liljevalchs” öppnar den 13 juni och pågår till och med den 30 augusti.