Peter Johansson är van vid att se sitt namn i tryck. Till sin avgångsutställning på Konsthögskolan hade han skivat upp dalahästar och slagit in dem i cellofan, klätt ut sig till Zornkulla och lekt spelman i Bingsjö.
Något år senare gjorde han en fejkad reklamkampanj för kalsonger med kurbitsmotiv, i Göteborg har han ställt ut en kopia av sin mammas våffelstuga, en annan utställning bestod av en gigantisk bastu, och så målade han om ett kulturhus i Nässjö till en moské.
Tidningarna har nappat varje gång.
Men aldrig har det blivit ett sådant liv som när han placerade tre skinheads i en röd husbåt på en utställning i den tyska staden Münster. Kombinationen skattepengar, fylla och nazism fick krigsrubriker i sommartorkan. Att skinnskallarna senare visade sig vara skådespelare lindrade inte irritationen.
Googlar man på namnet Peter Johansson får man 277.000 träffar. Imponerande, ända tills man inser att det är ett av Sveriges vanligaste namn. Högst på listan står en musikalartist från Norrköping, följd av en matematiker i Linköping, och så, på tredje plats, den 42-åriga skulptören från Sälen.
Det är just denna kontrast mellan anonymitet och kändisskap som lagt grunden till Peter Johanssons senaste projekt: en tio meter hög och 80 meter lång skylt med namnet Johansson, inspirerad av Hollywoodskylten i Los Angeles.
Platsen är en gammal soptipp i Kumla, som omvandlats till skulpturpark med det fyndiga namnet "Konst på hög". I helgen ska den monumentala skylten, som ska synas från motorvägen, från tåget, från luften, vara färdig.
- När jag presenterade idén var det tyst väldigt länge, berättar Peter Johansson. Kommunen sa att det skulle bli svårt att genomföra utan sponsorer, så jag satte mig i ett möte med ett lokalt byggföretag. De hette Johansson, och så var den saken i hamn.
Peter Johansson medger glatt att det finns ett inslag av hybris i projektet, men påpekar snabbt att Johansson är Sveriges vanligaste efternamn. Dessutom handlar skulpturen om turistindustrins drömmar "att sätta något på kartan".
- Formatet är naturligtvis viktigt också. Det handlar om att gå in i något, den fysiska upplevelsen är en intressant aspekt av konsten.
Och så sätter du din signatur på landskapet?
- Jo, på ett skämtsamt sätt.
Peter Johansson hymlar inte. Han vill nå ut, konsten ska betyda något. Hans angrepp på den svenska självbilden är ägnade att skapa debatt, att påverka. Då får man ta i för att höras. Och vara beredd på kritik för att emellanåt höras för mycket.
- Jag vill ha en så stor publik som möjligt, och då är det bara bra om det skrivs. Det kan jag inte sticka under stol med. Ibland blir det fel, även om man förberett sig och skrivit texter så går diskussionen åt ett helt annat håll. Men det är bara lärorikt.
Blev det inte jobbigt under skinheadskandalen?
- Jo, då fick jag stå till svars. Några journalister tyckte att jag ljög, men konstnärer har ju alltid ljugit: Man målar ett tredimensionellt landskap på en platt yta eller ett lila ansikte. Det är en av förmånerna med att vara konstnär.
Hur viktig är humorn för dig?
- Jätteviktig. Men jag har blivit mer ilsken med åren, när jag insett hur lite konsten påverkar i samhället. Jag bodde en period i London, och där är det helt annorlunda. Konsten ligger närmare rockvärlden, och har en mycket större genomslagskraft. I Sverige har man en mer blek roll som konstnär. Inte en enda konstnär sommarpratar i år, det visar hur ointressant konstlivet är.
Sedan några år lever Peter Johansson i Malmö tillsammans med kulturjournalisten Barbro Westling. Relationen har med tiden utvecklats till ett konstnärligt samarbete, och skylten i Kumla kan passande nog bli ett av de sista verk Peter Johansson gör i eget namn.
- Vi levde ihop, och bollade alla konstnärliga problem mellan oss - hennes texter och mina idéer. Vi kunde inte längre säga vem som hittat på de olika lösningarna, och då kändes det fel att sätta min signatur på verken. I år har vi gjort tio projekt ihop. Man har bara de hjärnceller man har, samarbetar man blir de dubbelt så många.
Men en separatutställning till blir det i alla fall, på Kulturhuset i höst.
- Det blir ingen retrospektiv, utan allt bygger på tyger som rör sig i rummet. Det finns luckor man kan gå in i, och skulpturer med inspiration från Fabergé. Man kan säga att det är ett slags gustavianska fnoskerier, med ljud, rörelse och fint hantverk. Jag har intresserat mig för den borgerliga världen, det handlar inte längre om mig själv och var jag kommer ifrån. Jag lämnar den gamla intrampade stigen.