Varför ska en fyrtiofemårig målare få DN:s kulturpris? En som har blivit känd även i Paris och Miami?
Därför att ålder och yttre framgång inte hör hit. Karin Mamma Andersson ska få det för att hon är bäst. Det är fel att snegla på nyhets-aspekter när det gäller konstpris. Konstnärskap är också uppföljning och uthållighet.
Karin Mamma Andersson målar så att talet om måleriet som förlegat blir löjligt. Hennes bilder är rörligare än det mesta. Hon gör som hon har lust - mimar, rimmar och samplar. Hon sjunger in vad hon vill på duken och öppnar den för häpnadsväckande möten och förvandlingar.
Jag tror att hon utmanas just av oljemåleriets begränsningar. Att duken i sig är platt och stilla har blivit själva poängen. Hon har den berättande, expressionistiska traditionen från Hill, Josefsson, Hopper i kroppen. Men ur den utvinner hon ny energi. Hon tar spjärn mot och funderar över den, granskar och plockar isär dess element och prövar att sätta ihop dem på nya sätt.
Karin Mamma Anderssons bildpoesi uppstår mellan lagren av färdiga betydelser. Hennes dukar är som drömmen eller minnet. Bildplan fälls in i bildplan. Rum glider in i andra rum. Ingenting skrivs betraktaren på näsan. Här strövar man fritt. De målade skikten kan vara inre och yttre på samma gång. De rymmer det vi vill se och det vi inte sett eller inte vill se. Samtidigt.
Det här är en konst som är inkluderande och icke-fundamentalistisk. Karin Mamma Andersson visar att det går att berätta historier och vara komisk, djupt personlig och formellt kräsen - på en gång och utan inställsamhet. Jag tycker särskilt mycket om att hennes rum har en sådan klarhet utan att vara endimensionella eller puristiska.
Karin Mamma Andersson bygger in tvekan och distans i verken. Det ger oss tanke- och andrum.
Målningarna kan ha ett drag av melankoli. Atmosfären kan vara frusen och ytorna lortiga. Som glas eller skuren mjölk. Ändå tycks hela detta bildgalleri ha satts ihop med lätt hand.
Som om måleriet hade släppts ut på grönbete.