Snabbt och motståndslöst har en viss beskrivning av ett händelseförlopp etablerats i medierna; berättelsen har övertagits, upprepats och snart kommit att få rollen av gängse sanning och historieskrivning. Ann Heberlein redogör i Expressen (28/1) i detalj för hur vår Konstfacksstudent Anna Odell iscensatte en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm, hur hon "uppträdde aggressivt" och hur hon, när hon blivit intagen på psykakuten på S:t Görans sjukhus, "spottade, bet och slog personalen."
Många av dem som har åsikter i medierna, borde fråga sig vilken källan till denna berättelse är och inte okritiskt vidarebefordra den för att sedan dra sina slutsatser.
Vi förstår upprördheten hos de personer som ovetande blivit involverade i Odells handling och vi kan leva oss in i känslan av att ha blivit lurad när man har de bästa intentioner. Men vi tycker inte att psykiatrin ska vara ett fredat fält för infiltrerande, kritiska handlingar. I början av 70-talet genomförde journalisten Ann Mårtens, tillsammans med två kollegor, en nästan identisk handling för Pockettidningen R ("Vårdad till vanvett") och då liksom nu följde en intensiv debatt, framför allt inom psykiatrin.
Kunskapen är allmän om hur medicinen, vården och inte minst psykiatrin historiskt sett inte bara fungerat hjälpande, botande och stödjande utan också som ett fält för maktutövande och disciplinering.
Knappast någon skulle förneka att psykiatrins roll i mångt och mycket har varit att staka ut och definiera normalitetens gränser.
Dessa konflikter som följer med i psykiatrins metoder och gränsdragningar är inte överspelade i vår samtid och det är oss främmande att censurera den student som vill diskutera dessa frågor.
Projektet involverar svåra etiska överväganden. Men de måste ställas mot vår students bevekelsegrunder, vilka kommer att bli kända när verket visas.
Det är frestande för både Anna Odell och oss på konstinstitutionen på Konstfack att gå in och förklara bakgrund till och omständigheter kring handlingen. Men vi har bestämt oss från att avstå från det. Skälen är flera: en polisanmälan, en intern utredning om Institutionen för Konsts etiska riktlinjer och inte minst - vår students handling är bara en förberedande del av ett arbete som kommer att mynna ut i ett verk.
Lika lite som man kan tvinga teatrarna att repetera inför öppna dörrar, eller före publiceringen tvinga en författare att förklara och ge skälet till de situationer han eller hon försätter sig som ett led i arbetet med boken, lika lite vill vi tvinga vår student att offentligt redogöra skälen för sin handling.
Men vi kan säga att den är välgrundad och djupt personligt förankrad och att vi följt den i sina första förberedande faser. Studenten gick i förväg igenom aspekterna med advokater, psykologer och olika chefer för psykiatriska mottagningar runtom i landet. Allt detta dokumenterades.
När detta verk visas är vi alla beredda att tala om och försöka värdera nödvändigheten i handlingen och dess innehåll och värde som konstverk.
På institutionen för konst för vi en ständig diskussion om etiska, estetiska och politiska frågor. Konstnärlig kvalitet handlar inte bara om en medvetenhet om vissa mediers historik och samtida möjligheter eller om att behärska visuella uttryck.Den handlar i lika hög utsträckning om förmågan att beröra, eller upprätta, en frågeställning som har en laddning i samtiden; i politisk, estetisk eller existentiell mening.
Vi uppmanar också våra studenter att inte bara lyfta fram de allmänna och förväntade föreställningarna om ett ämne, utan i stället skapa förskjutningar eller förändringar inom uppfattningarna.
Konsten ger möjlighet till undersökningar där fenomen kan belysas från flera håll, fenomen kan friläggas eller förflyttas så att de framstår i ett nytt ljus.
Ibland lyckas verk rubba fasta föreställningar och ifrågasätta etablerade kategorier. Vissa av de undersökande och deltagande handlingar som föds ur en sådan hållning delar den med journalistiken och litteraturen. Historiskt sett har denna konst en stark ställning på institutionen, vilket vi är stolta över.
Ett enormt tryck uppstår förstås nu på vår student att leva upp till förväntningarna, samtidigt som vi är bekymrade över den enorma press utifrån som hon tvingas hantera. Återigen: mediadrevet har byggt på en ensidig och missvisande beskrivning av händelseförloppet, samtidigt som Odells syften misstänkliggjorts. Ändå ser vi med tillförsikt fram emot en diskussion när verket är klart. Vi kommer att göra allt för att stötta henne fram till dess.
Magnus Bärtås, Gunilla Bandolin, Marysia Lewandowska, Olof Glemme, Andrea Creutz och Thomas Elovsson