När fotografen David Goldblatt lagt sista handen vid sitt storverk "Strukturer" sade han till sin fru Lily att han ville ta kameran och köra en sväng. Det var 1988 och han var nyfiken på det nya Sydafrika, som sprungit upp runt omkring honom medan han slutfört sitt arbete.

- I stadskärnan i Johannesburg såg det ut som om det hade varit krig, och i de norra förorterna fann jag en grotesk rikedom. För första gången i mitt liv kände jag att jag inte vill bo här, berättar David Goldblatt.

Till skillnad från många andra fotografer som dokumenterat Sydafrikas våldsamma historia är David Goldblatts bilder ofta stillsamma. Det kan vara en svartvit bild av en högrest kyrka med spirande torn. Eller en närbild på en vilande fot i gräset. Ett öppet och orörligt sydafrikanskt landskap. En ensam skylt vid vägen.

- Det tog ett tag för mig, och det var en väldigt smärtsam process, att inse att nyhetshändelser i sig inte intresserar mig, berättar han om sin tidiga karriär som dokumentärfotograf i ett politiskt laddat Sydafrika på 1960-talet.

- Jag var inte utrustad att hantera dem som fotograf. Jag var rädd för våld - fysiskt rädd. Och jag såg händelserna som en följd av förhållanden och värderingar, och det var dessa som verkligen intresserade mig. Det har varit mitt brinnande intresse sedan dess.

David Goldblatt kisar mot det starka solskenet i trädgården vid villan i Johannesburg. Det har bara gått några dagar sedan det blev känt att han är årets Hasselbladspristagare, och de två telefonerna som ligger intill vattenglaset framför honom ringer flera gånger. Det är vänner som vill gratulera. En sydafrikansk tidning beskriver det som "fotografins Nobelpris". Goldblatt själv slår nästan lite generat ifrån sig, och säger bestämt till en av vännerna som ringer att han inte tänker ha någon fluga vid prisceremonin i Sverige i november.

- På något konstigt sätt känns det nu som att jag måste börja ta riktiga bilder, säger han.

Den numera 75-årige Goldblatt upptäckte kameran redan som tonåring i gruvorten Randfontein i utkanten av Johannesburg, där han började med att dokumentera sina frimärkssamlingar och båtmodeller. Sedan fascinerades han av bildreportagen i internationella magasin som Life och Picture Post, och försökte sig direkt efter skolan på en karriär som fotograf. Han hamnade hos en bröllopsfotograf.

- Mitt jobb var att se till att ingen av gästerna kunde ta några bra bilder själva. Jag punktmarkerade dem som hade egna kameror, och knuffade till dem eller ställde mig i vägen, skrattar han.

Han gav upp, och gjorde i stället sin pappa sällskap bakom disken i familjens herrekipering. I tolv år blev han kvar bland skjortor och slipsar, tills han efter faderns död sålde verksamheten och gjorde ett nytt försök med kameran.

- Jag var fri, och jag började arbeta med ett par frågor som var viktiga för mig vid den tiden. En av dessa var att titta på de döende guldgruvorna i området, beättar han.

- Jag var född och uppväxt i gruvområdet men hade haft väldigt lite kontakt med gruvorna, trots att vår egen vardag hade styrts av gruvornas rytm, tillägger han.

Inspirationen kom snarare från litteraturen än andra fotografer. Framför allt fångades han av författarinnan Nadine Gordimers tidiga noveller, och hennes texter fanns hela tiden i tankarna medan han fotograferade gruvsamhället.

- För första gången läste jag en skribent som exakt beskrev min känsla av den här platsen, förklarar David Goldblatt.

Det slutade med att Nadine Gordimer skrev en essä till boken om gruvorna som han småningom publicerad, och de har sedan dess samarbetat flera gånger.

Goldblatt följde också tidigt i författaren Herman Charles Bosmans fotspår ut på landsbygden bland afrikanderna. Under sina skolår hade han själv tyckt gräsligt illa om språket afrikaans som han var tvungen att lära sig. Som son till judiska föräldrar som invandrat från Litauen fick han också känna på afrikandernas rasism och anti-semitism. Men i sin fars affär hade han många trevliga samtal med afrikander som kommit för att handla.

- Jag kände att jag var tvungen att utforska den dubbelhet jag kände inför afrikanderna. Å ena sidan min rädsla för dem och min ilska inför vad de gjorde på regerings­nivå, å andra sidan det faktum att jag visste att de människor jag träffat i min pappas butik ofta var motsägelsefulla: de var väldigt snälla och trevliga, men samtidigt var det som om rasismen satt i blodet på dem.

Resultatet blev en bok, "Några afrikander fotograferade", som publicerades 1975. Mottagandet blev allt annat än entusiastiskt. För den som bläddrar genom bokens empatiska svartvita porträtt av enkelt familjeliv på den sydafrikanska landsbygden kan det i dag vara svårt att förstå vad det var som upprörde. Särskilt varför afrikanderna själva reagerade så starkt att flera bokhandlare vägrade sälja boken.

- De tyckte att jag förnedrat dem. Jag hade valt att publicera mina bilder av framför allt arbetarklassens afrikander - de människor jag träffat i min fars butik. Det var därför som de inte tyckte om den, säger David Goldblatt.

Han väljer extremt noga när han tar sina bilder. Sedan han inledde arbetet med "Strukturer" 1983, en samling fotografier av hur Sydafrikas själ och historia blottats i landets byggnader, använder han sig av en storformatskamera som inte tillåter särskilt mycket spring eller snabba beslut.

- Ett fotografi är en märklig sak. När du ser något som intresserar dig finns det generellt sett bara ett sätt att ta bilden på. Det är oundvikligt, säger David Goldblatt.

Sedan han tog den där första bilturen i det nya Sydafrika efter "Strukturer" har han fortsatt att resa landet runt i en specialbyggd campingvan för ett nytt projekt som han kallar "Korsningar".

- Jag beslöt mig för att resa till varje knytpunkt mellan longitud och latitud i landet, och bestämde att jag var tvungen att ta en bild där, berättar Goldblatt.

Korsningarna mellan longitud och latitud visade sig ofta vara vad Goldblatt nu kallar för "ingenting-situationer", "fuck-all situations".

- Så jag slutade. Jag insåg att jag på väg till de där punkterna kört förbi en massa olika saker som intresserar mig mycket mer.

Apartheidregimens slut blev en personlig och konstnärlig befrielse för David Goldblatt. Nästan symboliskt har han övergått från att fotografera svart-vitt till färg. Han känner sig återigen hemma i Johannesburg. Boken om afrikanderna ska ges ut på nytt, men den här gången med tidigare bortvalda porträtt också ur medel- och överklass.

- Jag är inte längre lika arg, förklarar David Goldblatt.

Om han verkligen måste, kan han till och med tänka sig att klä upp sig när han kommer till Sverige för att ta emot Hasselbladspriset. Från åren bakom disken i faderns herrekipering vet han trots allt vilken klädsel som förväntas vid högtidliga tillfällen.

- Men en slips är fullständigt överflödig. Det är inte en del av mig.