I torsdags damp ett vernissagekort ned i Jan Håfströms brevlåda. Han blev perplex: det var en inbjudan till hans egen utställning. Det stora verket ”Den eviga återkomsten” ska visas på Bohusläns museum under våren, en utställning som varit på gång länge.
– Men jag hade ingen aning. Ingen hade ringt mig. Det är jävligt egendomligt, verket är till formatet mitt största. Jag blev förbannad och förvirrad – och så upprörd att jag inte ens kunde ringa dem, säger konstnären.
”Den eviga återkomsten” har blivit ett slags signum för Håfström och består av ett åttiotal delar som kan kombineras på olika sätt. Verket har visats flera gånger tidigare, bland annat på Liljevalchs konsthall och det utgjorde en viktig del av det svenska bidraget på Venedigbiennalen år 2009. I våras såldes det på auktion och klubbades på Bukowskis för fyra miljoner kronor. Vem som köpte verket är inte känt, men säljaren, Åmells konsthandel, hade redan före försäljningen gjort upp om att visa det på museet i Uddevalla.
På Bohusläns museum blir chefen Agneta von Zeipel överraskad och ställd när DN ringer:
– Jaha, visste Jan Håfström ingenting? Jaa … jag kanske borde ha ringt. Jag tänkte på det, men så tänkte jag att han är en så stor och upptagen konstnär … Han tycker säkert bara att det är futtigt om jag ringer. Och han har ju släppt verket, det är inte längre hans.
Fast det var det inte heller när det visades i Venedig?
– Nej … Jag kanske har gjort världens dundertabbe nu? Vad pinsamt. Jag är naturligtvis väldigt ledsen om jag har gjort honom arg eller ledsen.
von Zeipel och Håfström har samarbetat tidigare, inför en utställning i slutet av 1990-talet. Båda talar om den kontakten som friktionsfri och positiv.
– Då var det i samband med en vandringsutställning, det var hemskt trevligt och jag minns att det var fest i en vacker villa vid havet, säger Jan Håfström.
Formellt har Agneta von Zeipel inte gjort något fel, och ekonomisk ersättning utgår enligt ramavtalet med Konstnärernas riksorganisation, KRO, bara till konstnären om denna äger sitt verk (så kallad visningsersättning) eller har medverkat i utställningsarbetet och får betalt för det. Däremot är det mycket ovanligt att en konstnär inte får veta att en stor utställning är på gång.
– Är man i livet brukar ett museum med pedagogiska ambitioner vilja att man kommer och kanske har synpunkter på hur verken visas. Det är närmast en oskriven lag, säger Håfström.
KRO:s ordförande Karin Willén är inne på samma linje.
– Det här låter ganska extremt, med ett så stort, relativt nytt verk och en levande konstnär. Ofta vill man veta vad konstnären tycker om hängningen, som utställare har man också något att vinna på det.
Utställningen har varit planerad länge. Åmells, som utöver att förmedla och sälja konst även hyr ut och lånar ut verk, kontaktade Bohusläns museum redan för ett par år sedan.
– Vi talade om ett större samarbete, men flera på Åmells slutade och det blev inte mer. Fast det här blev av, vilket jag är glad över och vi fick deras kataloger också. Jag hade väl fått för mig att de också hade kontakt med Håfström, säger Agneta von Zeipel och tillägger:
– Museet har så dåligt med pengar, och det hade kostat med resor och hotell om han skulle komma hit. Men det är klart, om han skulle vilja komma hit nu och inviga utställningen ändrar vi i programmet.
Det är dock föga sannolikt, Jan Håfström har inga planer på att komma.
Det är alltså ovanligt att en konstnär ställs ut utan att ha informerats eller utan sitt medgivande, men det har hänt. I Göteborg orsakade galleristen Nils Åberg rabalder. Sommaren 2010 köpte han arton verk av akvarellmålaren Lars Lerin på auktion för att sälja dem vidare, men gjorde också några månader senare en utställning av dem. Intresset var enormt: en kvart in på vernissagen var tretton av de arton verken sålda – konst till ett sammanlagt värde på runt två miljoner kronor.
Formellt begicks inte heller här några fel, men galleristens moral ifrågasattes. Lars Lerin var rasande och menade att hans konst hade kidnappats.