De står och stjäl just nu. På uppmaning av sin glada gitarrlärare klättrar deras fumliga, fuktiga fingrar upp och ner längs gitarrhalsen. Em, D, C ... Em, D, C ... De är 15–16 år nånting och står framåtlutade i en replokal inte långt från där du bor, och kör Metallicas ”Nothing else matters”. Stöld!
Kulturen kryllar av tjuvar, musiker och konstnärer och filmare och författare, som nån gång härmat och plagierat. De har gjort det av kärlek och för att det helt enkelt är bra träning. Till och med ”vi hatar internet”-Metallica. Kulturarbetarna har lånat och de har stulit. Går du en vända på valfritt festivalbackstageområde är det inte bara en, två eller tre som nån gång har levt på sin knapra a-kassa för att kunna skriva låtar, repa och sakta men säkert bli bättre på det de gör. De har käkat nudlar och de har skrivit att de har tjugo studiecirklar/band i gång samtidigt, och bugat och bockat för den där ynka lilla studiecirkelsersättningen man brukade få.
Omoraliska kulturarbetare? Well. Det beror ju på hur man ser det.
Hon som kommer att bli din favvofilmare i morgon sitter och klipper i ett krackat final cut i dag, 2020-talets Robyn samplar så det ryker ur skallen på henne och inte är det många tonåringar som har råd att lägga flera tusen på ett musikprogram. De klipper och klistrar, balanserar på gränsen och bor hemma hos mamma och pappa.
En ruggigt tärande sektor? Ja, eller en luspank sektor som för väldigt billig penning investerar i din framtida kultur.