Vad föräldrar anser vara skadligt för unga är en bra parameter för att definiera en tidsanda. När jag var barn under tidigt åttio­tal tyckte mina föräldrar till exempel att det var dåligt med Barbiedockor. En hållning som fungerade i några år, närmare bestämt tills jag fick skolkamrater som introducerade mig för amerikansk kultur.

Stockholms stads förhållningssätt till ungdomar och spontan offentlig utsmyckning/graffiti/klotter liknar mina föräldrars missriktade välvilja. Staden har visserligen rätt att förbjuda en olämplig reklamkampanj på sina egna annonspelare, men frågan är hur farlig Art of the streets-kampanjen är.

Urban ungdom 2011 vet att klotter och graffiti finns, de ser det dagligen på husväggar och i tunnelbanan. De insatta vet till och med att Banksy blivit stenrik på sin gatukonst. De som inte redan känner till klotter och graffiti kommer snart att göra det, och en del kommer att inspireras. Oberoende av om Riksteaterns internationella gatukonstevent får annonsera eller inte.

Många föräldrar är oroliga för att deras barn inte ska ha några intressen, utan bara driva omkring på stan. Den rädslan är mer välgrundad än Stockholms stads beröringsskräck för Art of the streets. Dit kommer internationella graffitikonstnärer, det blir workshops och det finns möjlighet att måla på en för ändamålet avsedd vägg under ledning av erfarna målare. Kanske upptäcker en och annan potentiell klottrare sin konstnärliga talang.

Att förbjuda reklam för ett gatu­konstevent? Vad hade hänt om mina föräldrar förbjudit mig all amerikansk kultur? Jag hade naturligtvis börjat leka med Barbie i lönndom. Bättre då att jag fick bekanta mig med den amerikans­ka kulturen hemma, i en trygg miljö, under mina föräldrars uppsikt.