Två år efter premiären på Konstfacks vårutställning fortsätter Anna Odells psykprojekt ”Okänd kvinna” att röra upp känslor. I tisdags mötte hon verkets mest högljudda kritiker, psykiatikern och författaren David Eberhard, under en sprängfylld paneldebatt på konstmuseet i Visby.
Men även om den verbala kattfajten mellan Odell och Eberhard hade sina blodfyllda poänger, så var det för en gångs skull inte huvudpersonerna som stod för de mest minnesvärda inläggen. I stället var det Radioteaterns nytillträdda chef Stina Oscarson och poeten och riksdagsmannen Bengt Berg som satte in verket i ett större perspektiv, både som konstnärligt wallraffande och exempel på konstens frihet att ställa frågor utan att ge svar.
Även publiken var på hugget, med nyanserade inlägg från vårdens frontlinjer. Inte bara den vanliga kulturkramarpubliken, alltså, utan människor som faktiskt blivit personligt engagerade av Odells verk och reagerat på det.
Att, som Eberhard, påstå att verket är meningslöst och inte bidrar till debatten om vården blir ur det perspektivet lite fånigt. Däremot har han en poäng i att Odells projekt mest av allt visar att vården, trots allt, fungerar rätt bra. Men varför är han då så upprörd, två år senare? Som Anna Odell konstaterade bidrog hans tidiga uttalanden av typen ”hon borde klippa sig och skaffa ett jobb” bara till verkets mediala genomslag.