- Jag är väldigt förvånad över att jag ska till prins Eugen, ­säger Hertha Hillfon och granskar mig uppmärksamt när vi träffas i ­Mälarhöjden i södra Stockholm ett par veckor före vernissagen.

Snart 87 år gammal arbetar hon fortfarande tio till tolv timmar om dagen. På Waldemarsudde visar hon både en del nyskapat och ett tillbakablickande urval; från det sena 1950-talets pilliga lerskulpturer av ojämna småbitar, via 1960-talets keramiska barnskjortor och brödlängder, över till de meter­stora, hemlighetsfulla ansiktena.

- Jag är lite orolig för ljuset på Waldemarsudde. Också ljus skulpterar, precis som färg. I min ateljé är det ett så vackert ljus, kommenterar hon.

I dag återfinner man verk av Hertha Hillfon i en lång rad offentliga sammanhang. I Hammarby sjöstad, vid tunnelbanestationen Danderyds sjukhus och i Berwaldhallen, för att nämna några.

Men hon väckte uppmärksamhet redan vid debuten 1958. Efter examen från Konstfackskolan visade hon spretiga, expressiva skulpturer av små, små lerremsor, översköljda med glasyr.

Sökande, lite sprickiga. Det drog förvånade blickar till sig i kölvattnet efter femtiotalets vurm för in till perfektion kontrollerade glasyrer och ett avskalat, ström­linjeformat formspråk.

- Jag leker, både då och nu. Mitt hem är en kär lekstuga, konstaterar Hertha Hillfon och ser klurig ut.

Marsipanfigurerna som hon fick göra till påsk och jul i barndomen spelar kanske roll för att hon känner sig hemtam med leran, föreslår hon och bläddrar bland de handskrivna kort där hon samlat aforismlika tankar genom åren.

- Först bakar jag bröd, sedan bakar jag med lera, läser hon från ett av dem.

Brödflätor och andra motiv från en nära hemmiljö har också återkommit i hennes produktion yrkeslivet igenom. Ordet hemslöjdare får en ny innebörd när hon använder det.

I likhet med Anders B Liljefors anses Hertha Hillfon ha brutit ny väg för den svenska fria keramiken. I tidskriften Form skrevs efter debuten om "vildkattan Hertha Hillfon som smugit sig in bland hermelinerna", i DN året därpå om "nybarock", i SvD om "stor personlig tyngd". I dag har hon professors­titel, är med i Konstakademien och står som keramiker i telefonkatalogen.

- Det pratas ofta om dagens unga gränsöverskridare mellan konsthantverk och konst, men Hertha Hillfon är det från början till slut och var det redan på 1950-talet, säger kulturskribenten Mailis Stensman över telefon.

Stensman står bakom texten i den bildrika bok som snart kommer ut på Atlantis bokförlag, överraskande nog den allra första om Hillfon.
Vi går genom trädgården till ateljén. I gräset ligger frostsprängda skulpturer, det svänger en gunga från trädet. I ett undanskymt ­glashus sitter Astrid Lindgren - i rödlera - och läser.

Ateljén är byggd i flera etage och befolkad av skulpturer som följer en med blicken.

Arbetsplats till trots; det här är den allra vackraste konsthall. Och innehållet så nära en retrospektiv utställning man kan komma.
Gösta Hillfon, Herthas man som är borta sedan flera år, ritade huset till henne 1968, tio år efter att hon utexaminerats från Konstfackskolan.

- Jag fick stora beställningar, men var tvungen att tacka nej för att jag inte hade utrymme. Jag hade bara den där lilla stugan, säger hon och pekar mot den låga, äldre delen av verkstaden.

När ateljén stod klar blev det första stora arbetet Operaterrassens bardisk.

- Jag skrev till Tore Wretman och sa att jag nu kunde göra det han ­tidigare föreslagit. Och han svarade med ett kort brev: "Sätt i gång!" I dag tycker jag att resultatet är lite överarbetat. Men det är ett tag sedan jag såg det.

Sannolikt är det de monumentala ansiktena i keramik, med outgrundliga ögon och mjukt välvda läppar, som flest känner igen i dag. De är frammejslade ur jätteflak av lera, "mer masker än mänskliga ­fysionomier" skrev Lars O Ericsson i DN för några år sen. Man vill röra vid dem.

- Hon kan förmedla sinnlighet i monumentalformat. Det beundrar jag henne för, säger Mailis Stensman.

- Jag smeker leran tills den svarar mig, säger Hertha Hillfon själv.

Vi provsitter ett par höga, bekväma fåtöljer av keramik. De är uppbyggda av lergods, oglaserade och glättade, den första modellerad när det saknades pengar till möbler efter ateljébygget. Ytan är påfallande lik nött, rött läder. Svårtillverkade är bara förnamnet.

Få ur den yngre generationen keramiker eller skulptörer skulle sannolikt kunna få till dem om de så försökte, men Hertha Hillfon tittar frågande på mig:

- De är gjorda med klassisk ­teknik, säger hon.
Traverserna i ateljétaket, ditsatta för tunga lyft, är lättförklarade.

Men analysera sitt arbete vill hon inte. Det lämnar hon med bestämdhet åt betraktaren.
- Det är vad man ser.
Punkt slut.

Men hon vänder förtjust på en ­liten skål av grov, chamotterad lera. Glasyren är vit och blank:

- Skålarna är lite vilda, eller hur? Ingen är den andra lik.

- Jag har en drejskiva i sovrummet och har planer på att dreja en skål om dagen. Det blir 365 om året. Jag har aldrig varit så gammal som nu och aldrig haft så många planer.

Sedan beskriver hon en del i sitt sätt att arbeta som "att samarbeta med makterna", och pekar på ett kvinnoansikte i relief. Det rinner en tår längs kinden på det, en oplanerad glasyrdroppe som glidit ner under bränning. På en byst av Rune Jansson, tidigare preses på Konst­akademien och professor på Konsthögskolan, har guldlagret krackelerat; det liknar rynkor.

- Man måste ta sig tid och titta noga på resultatet. Det finns inga misslyckanden, det är bara hållplatser på vägen. Det är så jag ­jobbar. Men samtidigt är jag aldrig nöjd, vill alltid göra om och göra bättre. Jag tror att vi är här på jorden för att lära oss något.

Det som rasat kan också vara vackert, förklarar hon, svänger med kjolen på sitt flick­aktiga vis och slår sig ner i rullstolen igen. Under samtalets gång har hon suttit där stundvis men mest gått, visat och demonstrerat. Showat också för den delen.
Sedan hävdar hon ultrarapidens rätt i den uppvarvade samtiden.

- Den gör att jag ser mer, orkar mer. Dessutom ramlar jag inte så ofta som förut.

Hon drämmer till den stora vägghängda kinesiska gonggongen. Klangen och vibrationerna fyller rummet upp till nocken. Att hon en gång i tiden dansat för koreografen och fridansgurun Birgit Åkesson är inte det minsta svårt att tänka sig. Fridansare är förresten en beskrivning som klär henne.